när du inte säger något,
när du lämnar alla ytor där vi brann,
utan ett ord, utan ett enda uttryck
när jag inte längre är ett behov
bara ett namn som inte tycks säga mer
än något annat, bara är svarta bokstäver
platta och tysta på en skärm

var jag mest bara en kropp
som föll dig i smaken?
den tanken fångar mig nu så lätt ibland
och det blir en järnhand
som kramar allt syre ur mitt bröst,
även om jag vet att det var mer
så är det en osäkerhet i allt

jag är så naiv som ännu tror
på vackra slut, på att det alltid
ska gå att vända från nedsmutsat
till rent igen, men jag är så rädd,
jag är så rädd att släppa greppet
och att förlora någon, men jag vet inte
om jag någonsin var dig nära ändå

det känns som att du har bestämt dig
för att vända ryggen ifrån mig en tid
kanske orkar du inte med min sorg
men jag önskar att du ändå bara ville
vända dig om och se på mig igen
med den där blicken som tar in allt
med den där blicken som älskade mig

klockan vrider sig knarrande framåt
jag fyller mina händer med tårar
någon gång eller flera varje dag
jag har fastnat i känslornas våld
bryter ihop, springer bort
från festens strålkastarljus, från blickar
min sorg ekar i ett svart trapphus
men jag hör hur de skrattar

du kupade öm värme runt mig
och jag har aldrig förut
känt mig sådär trygg
eller sådär speciell
eller sådär vacker
eller sådär kvinnlig
det var väl ingen lögn?
och du menade väl allt som du sade,
säg mig det,
annars är jag ingenting alls
ännu mer än förut

-

hur kunde jag tro en saga
för vacker för att vara sann
hur kunde jag tro att vad jag är
skulle vara tillräckligt
hur kunde jag kasta mig
mot nästa avgrund

som om den vore himlen