ibland beter vi oss som katter
kring het gröt, vi två,
vi smyger runt varandras frånvaro
med dåligt maskerade ord
angående törsten efter den närhet
som gick oss ur händerna
när våra världar skiljdes åt av alla mil

ibland vill jag bara säga det rakt ut
hur du tänder blodet i min kropp
hur bara våra ord tycks sprida feber hos varandra
hur jag fylls av dig som en gasballong
och lyfter mot tak och himlar,
men vi beslöjar vår längtan efter något
som ändå aldrig kommer att få bli helt

du tog min hand
och jag gav dig mig
det var det vackraste i mitt liv, någonsin
nu sluter jag minnena i min famn
jag kommer alltid att bära dig här
men våra ord måste blekna
och våra blod kallna
inför varandra

vi måste glömma den eld
vi är