Jag trodde inte. Vågade inte sluta mina ögon inför dig. Jag var så rädd innan du hittade mina händer och tilläts närheten av mig. Du lyfte mig ur fosterställningen jag fastnat i. Jag såg blåa himlar, dina ögon lova livet.

Du knöt dina armar som vingar runt min själ.
Det är inte på riktigt sade jag. Men jag trodde inte mig själv.
Jag ville tro dig. Och jag lät mig.

Var är vi nu? miljontals trädrötter, fordon, gator, människor ifrån varandra. Ditt hjärta slog sönder mig så helvetes vackert.

Jag lät mig förändras - om så förändringen i sig var smärtsam.