Ensamheten är det värsta med allt

Vaknade i morse med en fruktansvärd huvudvärk, eller var det bara en fortsättning av gårdagen? Ingenting verkar ändå fungera normalt längre, så vad spelar det för roll?

Full av frågor gick jag upp mot ljusare tider, i tron om att ljus är allt. Ack så fel man kan ta och jag föll, längre ner än solens ljus kan nå. Som händer från ovan, sträcker sig mot miljoner och åter miljoner.

Men mig kan ingen nå

För när det inte behövs någon där som stöttar, någon som säger att du duger. Då spelar det ingen roll om man är finnig eller snygg. Då glömmer du alla gärningar och dåd, allt hjältemod och kärleken.

Jag slutar existera, om så för en sekund i din verklighet. Som en blinkning mellan stora tårar, ingenting att minnas. När självsäkerheten hade växt sig större än avståndet mellan våra själar, då släckte du elden.

För du var klar att gå

Du sa att jag var en sån man ville träffa när man var "typ tjugotre". Det är ingen komplimang eller ett svar, på varför och hur. Bara ett sätt att dölja frånvaron av din sorg.

Jag lovade att aldrig mer tala i "du" och om dig, men man sviker lätt sina egna löften. För det finns ingen där som ser. Ingen som sträcker ut en hand. Någon som håller om och förstår. Någon som skulle dö för dig.


Jag dog för dig i natt