Bor ingenstans i ett ingemansland,
där det ändå lyser i fönstren.

Ser på sängen som verkar nedsliten,
jag undrar vem som sov i den minns inget hem där jag vilat.

Lyfter i soffan skall den med, orkar jag bära den en gång till
ut ur bostaden in i nästa.

Passar den in, passar jag in i soffan? Är det ens lönt att tänka
på att skaffa en annan, kommer jag verkligen att stanna?

Rotlös utan känslan av att ha ett hem, ett hem där min tanke
får tänkas i lugn och ro. Där min glädje och gråt sitter i väggarna.

Vad är ett hem, vad blir ett hem när jag vandrar från bostad
till bostad? Vad skapar ett hem om inte allt man har upplevt där?

Paul Young sjunger "where ever I lay my hat, that´s my home".

Jag minns mig fångas av hans ord ta dem till mina egna, synd
för nu minns jag inget längre av den känsla som fyllde mig när jag
kom innanför de dörrar som ledde till mitt hem. Mitt eget hem.

Bor ingenstans i ett ingemansland, där det ändå kallas för hemma.

Jag släpper Paul Young, nu längtar jag efter hemmet där mina minnen
skapar hemtrevnad och nostalgi. Där doften får mig att inse att
jag hör hemma.


Flytten går nästan tomhänt, dåtidens rotlöshet lämnar jag för att
bege mig in i framtiden utan kringvandrande prylar. Inser att stagnation
kan vara av godo att stanna kan skapa flöde utan kaos.

Kan jag ens ana att jag kan skapa det, ett liv i flöde utan kaos?

Går det att leva utan att klättra på väggarna för det känns instängt
ensamt, överfullt, går det att leva utan kaos?

Vill hitta hem, sätter mig i meditation faller faller faller djupt in i mig,
känner hemmet, känslan av att vara hemma.