Kattliv på Majholmen

1
Jag är en katt av sällan skådat slag men det är inte min syster. Hon är mer vanlig, liksom. Hennes teckning är lite apart, förstås. Hon är vit utom på ryggen för där ser det ut som om någon spytt nyponsoppa på henne. Därför heter hon Kräkis men det är det bara jag som kallar henne. Alla andra kallar henne Kiss-Kiss för hon är så SÖÖÖT bara därför hon alltid kommer när hon blir kallad på. Jag kallar henne Kräkis. Så det så!
Jag är som sagt unik. Alla teckningar och färger som en katt kan ha – de har jag! Pälsen är både lång och kort, ögonen vassa och arga. Jag är modig och frispråkig och nåde den som kommer i min väg! Min kompletta natur har gett mig det mångfacetterade namnet ”Mixu” – För nog är jag en perfekt blandning av allt en katt ska vara!
Nu ska jag berätta något hemskt som hände för rysligt länge sedan. Alltså riktigt länge sedan! Så länge sedan att man inte kommer ihåg vad man åt den dagen eller om Tommi var hemma eller om det låg en sill någonstans. Lova bara att du inte berättar det här för någon – det får bli vår hemlis.
Jag och min menlösa syster var ute på länk, alltså vi rände lite hit och dit som bara katter kan. Vi liksom ”rinner” längs marken, oavsett om det är upp eller ner. När vi nästan var framme vid bryggan så såg vi att ONDSKAN var där – ni vet nog vad jag menar- Ja, just det: En skata! Finns det något värre än skator? Finns det något annat djur som är så specialdesignat för att förpesta tillvaron för en liten katt? Jag förstod genast att det skulle bli trubbel även om skatan inte verkade bry sig om oss. Det verkade faktiskt som om hon inte sett oss. Kanske var det så det var – kanske hade stunden kommit då katterna äntligen skulle få utkräva sin hämnd. Det började rycka i pälsen på min rygg och benen sänkte sig så att jag knappt syntes. Min mesiga syrra tänkte till mig att jag inte borde försöka något. ”Du vet hur onda skator är” tänkte hon. Jag morrade dovt till svar och började omärkligt slingra mig ner mot bryggan. Skatan verkade fortfarande ovetande om min närvaro. Det verkade som om hon tittade på något nedanför bryggans kant. Jag gjorde en komplicerad kringrörelse och samlade kraft för ett välriktat anfall. Nu skulle skatskrället få betala för alla samlade oförrätter som Majholmens katter fått utstå sedan före Trolles dagar!
Jag sköt som en projektil över bryggan! Min blick lyste av mord och inget kunde stoppa mig - Jag tänkte på den respekt jag skulle mötas av då jag visade den döda – nej inte döda - Den svårt sargade men ännu levande kråkfågeln för de andra katterna. Det skulle bli mitt livs viktigaste stund. Det var nära nu – meter lades till meter och skatidioten satt fortfarande vid bryggkanten och tittade ner. Långt bort hörde jag min töntiga syster tänka ännu en fånig varning men nu kunde inget stoppa mig. Jag tog ett oerhört kraftfullt och hänsynslöst språng mot min ärkefiende och------- och--------
I nästa stund svävade jag i tomma intet. Ovanför mig i den höga vårluften hördes skatans förnedrande kraxningar då hon ropade på sina vidriga släktingar och i nästa nu slog jag i vattenytan och den slöt sig över mitt huvud. I samma stund som jag tackade min skapare för att jag nu ändå fick möta drunkningsdöden och därmed slippa en annars livslång skam för mitt misslyckande då greps jag av en näve runt nacken och återbördades upp på bryggan.
Jäkla människa!! Jag klöste honom överallt jag kom åt, slet mig ur hans grepp och fullkomligt forsade uppför backen och jag sprang och sprang och överallt skrattade skatorna hysteriskt. En del av dem gjorde störtdykningar mot mig, andra satte sig retligt ett par meter framför mig och lyfte när jag var precis till att klippa dem. Till slut nådde jag fram till skogskanten där jag i min förtvivlan gjorde det fatala misstaget att klättra upp i ett träd och snart så hade jag hela förstås hela skatmaffian omkring mig.
Min förnedring verkade inte kunna bli värre men se där misstog jag mig! Nu stod en människa där under trädet och ropade och gullade – VAD JAG HATAR GULL!! Jag fräste och spottade mot henne och vägrade stoiskt att komma ner. Till slut gick hon i alla fall. I timmar satt jag där. I timmar satt skatorna där. Ibland flög några i väg men då kom det några andra istället. Så där höll det på till kvällen. Till slut var de väl tvungna att fara hem eller något och jag blev äntligen ensam. Fram emot midnatt var jag fullkomligt genomfrusen och utmattad och när människorna kom med stege fram åt natten orkade jag inte längre. De plockade ner mig (fast jag klöstes så gott jag förmådde) och svepte in mig i en filt. Morgonen efter for vi till veterinären för jag var sjuk och hade feber. Fick spruta. Rev veterinären med mina sista krafter och sedan åkte vi hem.
På kakelugnsfrisen satt Fröken PISS-PISS Kräkis bredvid Trolle. Hon hade skvallrat förstås. ÅÅÅÅHHHHH! – Vad jag HAAATAR henne! Jäkla vanliga, tråkiga huskatt!
Fast det här hände alltså för vääääldigt länge sedan så egentligen gills det inte längre men – SÄG INGET! Det här är emellan oss två.