Utanför dansade fortfarande älvorna och det var nästan helt tyst sånär som på några morgonpigga fåglar. En människa hade säkert beskrivit scenen som sakral, pastoral eller något annat löjligt. Jag och Kräkis var helt ointresserade av målande landskapsbeskrivningar och sökte istället upp varsin plats att förrätta morgonbehoven på. När vi så satt där, i hallonsnåren, fick vi plötsligt se pall-kattan närma sig. Hon gick runt huset och undersökte olika lukter och sedan rann hon iväg bort mot vägen. ”Kanske att hon bara varit här på visit och att hon nu återvänder till sitt riktiga hem någon helt annan stans” tänkte Kräkis. ”Må tro det” tänkte jag. ”Vi stannar i alla fall här om hon skulle komma tillbaka.” Kräkis tittade på mig länge och sorgset så till slut var jag tvungen att klippa till henne över nosen. ”Skärp dig, din idiot” väste jag, ”Du ser ut som en hund när du gör så där!”.
Dagen förflöt makligt. Människomamman kom över och pratade med de gamla och lämnade lite kaffebröd åt dem och några räkor åt oss. Vem vet vad hon sa. Kanske att hon inte ville ha oss längre, att hon hade en ny och bättre katt nu. ”Där ser du, Kräkis” morrade jag lågt, ”Vi är uträknade!” .
Fram emot kvällen hade vi funnit oss i vårt öde och lät oss nu villigt matas med räkor av gammelpappan. Vi fick bara två var för att det skulle bli några i morgon också. Tacksamt följde vi den gamle mannen med blicken när han gick in med räkburken. Det skulle bli bra att bo här.
Allt var stilla och förnöjsamt där på trappen men så förmörkades hela scenen plötsligt av att invasions-katten kom runt knuten… och inte nog med det: hon hade en annan katt med sig! En fet, röd katt med bara en halv svans!! Jag och Kräkis intog förstås farlighets-positionen men kattan verkade helt oberörd. Hon stannade bara upp framför köksfönstret och kallade på gammelfolket med långa och konstfärdiga jamningar. När de så till slut kom ut så förde hon fram den röde jätten och fick dem på något sätt förtjusta i honom. Sedan vände hon på tassen och sprang över till ”vårt hus”. Ja, det var ju förstås vårt före detta hus men nu verkade ju saker och ting ha förändrats: Innan jag och Kräkis hunnit ta in denna hastigt påkomna förnedring kom så nästa: Gammelpappan hämtade VÅR räkburk och gav ”Den Röde” en av VÅRA räkor!!
Jag tror att jag vindade av vanmakt och total maktlöshet!! Även Kräkis, som ju alltid varit en sällsynt trög katt, verkade uppfatta situationens allvar för hon kräktes upp en hårinklädd räka, bara så där! Vad planen nu skulle vara det visste jag inte men vi tog det säkra före det osäkra och begav oss hem till VÅRA människor. Trodde vi kanske att allt skulle vara som vanligt där? Ja, i ärlighetens namn så tänkte vi nog inte något alls. Vi bara sprang väl dit vi alltid sprungit i de stunder i våra ynkliga liv som vi känt oss små och mycket rädda.
Kräkis sprang före men stannade tvärt just som vi passerat människornas flakmoppe. Jag höll sånär på att springa rakt in i hennes rumpa och avsåg just att5
Augusti är en jobbig månad. Då börjar flyktingströmmarna. Sommargästerna lämnar holmen för att återvända till sina hyreskaserner och annat eländigt boende på fastlandet. Katterna får sällan följa med. De lämnas med några matskålar vid knuten och sedan får de klara sig bäst de vill.
Nu ska jag berätta om något som hände för bara lite länge sedan men ändå tillräckligt länge sedan för att man inte kan minnas om det låg en lax på trappan eller om någon råkat kissa i hallen.
Nu var det augusti månad och det visste jag för en dag kom Tommi hem från andra sidan. Han var lika gul som i juni men nu var han fet som en julgris. Han sprang direkt in i köket och åt upp allt han kunde hitta i både katternas och hundarnas matskålar. Samma sak varje år …
På natten började det regna något alldeles hejdlöst. Jag och min syster vaknade av att regnet dånade som om tonvis med katt-knacks östes ner över taket. Ett tag tänkte vi att det kanske verkligen var på det viset men när vi tittade ut genom fönstret var det bara vatten överallt. Det öste ner som en vägg. Fascinerade satt vi i fönstersmygen och tittade. Ibland blåste det till och då böjde sig vattenväggen. Det såg spöklikt och vackert ut på samma gång … och ljudet, ljudet som även det var som en vägg. Som för att förstärka det redan spökliga hördes då och då ett högt gällande skri. Det var dämpat av vattenkaskaderna men ändå fullt hörbart. Kräkis och jag kröp nära intill varandra och gav uppmärksamt akt på varje skiftning i ovädret. Ibland lät skriet mer ihållande. Då var det riktigt otäckt. Plötsligt hördes ett ljud bakom oss! Chockade intog vi genast farliga fräs-positioner med krökta ryggar, rest päls samt galna svansar. ”Nå, inte ska ni bli rädda, små katter” lugnade människomamman oss. Varför hade hon smugit sig upp så där försåtligt? Kräkis och jag kände oss gräsligt kränkta av att ha blivit så totalt överraskade så vi började genast slicka våra pälsar. ”Men vad är det för något som ylar så där ute i regnet” undrade mamman. ”Det låter ju som ett spöke”. Kräkis och jag satte oss käpprätt upp och tittade åter ut i regnet. Kunde det vara så att det var ett spöke där ute?
Mamman gick ut i hallen och drog på sig gummistövlar och regnjacka. Kräkis och jag följde ängsligt efter. Tänkte hon ge sig ut? Tänk om det var ett spöke där ute – tänk om spöket skulle ta människomamman! Det vore katastrof, helt enkelt. Vem skulle mata oss med räkor på fredagskvällen om hon försvann? Utan att ha detta i åtanke öppnade hon dörren, klev ut och drog igen den snabbt men ändå hann det blåsa in en massa vatten. Jag retirerade snabbt in i under syskrinet på ben inne i vardagsrummet och fräste lite för säkerhets skull. Kräkis satt kvar i köket med lång nacke och tittade stint på dörren.
Det dröjde en god stund men sedan öppnades dörren och regnet och alla stormljud följde med in och i dess sällskap for en obeskrivligt fasansfull varelse över köksgolvet, vidare in i vardagsrummet och in under byrån. Den passerade mig med bara några centimeter och jag fräste allt vad jag hade och krökte ryggen så den slog i botten på syskrinet. Människan stängde dörren och det blev någorlunda stilla igen, bortsett från det fortsatta katt-knacks-trummandet mot taket. Hon tog av sig regnkläderna och kom in i rummet. ”Nå, var har vi vårt lilla spöke, då?” sa hon stilla. Vad?? Det var ett spöke, alltså! Och hon verkade ju hur lugn som helst! Vad var det frågan om? Borde man inte genast ta fram krigspistolen? Kräkis satt nu darrande intill mig eller var det kanske jag som darrade eller var det båda? ”Nu ska vi se om vi inte hittar något här under byrån” Människan böjde sig ner och drog fram ett eländigt litet knyte, genomblött och spretigt. Dessutom jamade det högt och anklagande.
Det är väl bara katter som jamar? Var det en katt? … men spöket då? Kräkis hörde mina tankar och flinade överlägset. ”Dummer, det finns inget spöke. Bara en liten katt!” tänkte hon spydigt men jag märkte nog att hon fortfarande lät lite rädd. Mamman hämtade en frottéhandduk och började torka kattskrället som protesterade men ändå lät sig hållas med bara några få rivmärken på människans händer och armar som följd. Snart började djuret se mer kattigt ut och släpptes så ner på golvet. Då såg vi att det var katten vi sett nyligen vid Nyströms gamla stuga, den de brukade hyra ut varje sommar. Då hade den en rosa rosett om halsen och såg väldigt välmående ut där den satt och lapade grädde ur en porslinsskål på förstukvisten. Nu såg den bara övergiven och väldigt ängslig ut. ”Jaha, så har de då åkt och lämnat dig kvar”. Mamman såg bekymrad ut. Varje år var det samma sak. Katter övergavs vind för våg och alltid skulle de få asyl just hemma hos oss. ”Okastrerad och troligen ovaccinerad. Då blir det till att åka till Morelius i morgon”. När människan yttrat det namnet flydde jag och Kräkis uppför vindstrappan fortare än en skata skiter. Morelius namn väckte nämligen en djup fasa hos oss. Han var veterinär! Alla katter snöpte han och en gång när jag blev sjuk gav han mig en spruta fast jag inte ville och han hade TRATTAR han satte runt huvudet på stackars oskyldiga katter som råkat illa ut. Han var OND!!
I säkerhet uppe på vinden sökte jag och Kräkis upp ett mysigt kattställe i en låda som det låg något mjukt och gosigt i. Det liknade faktiskt det där stjärnvirkade, vita överkastet som människomamman brukade bre över sängen på stora helger och när det kom fint folk och hälsade på. Där kurade vi ihop oss och glömde snart bort flyktingen en trappa ner för nu var vi såå trötta.
Inom två minuter sov vi tungt och gott.