6
Man kan ju tycka att det ska finnas gränser! Hur många katter ska det få finnas här på Majholmen egentligen? Ordet revir mister ju helt sitt värde om varenda övergiven sommarkatt skall tillåtas stanna här.
Man kan ju helt tappa bort sig i alla asylärenden som vi drabbas av här. Det är knappt man minns om det hände igår eller i morgon eller om det var jag eller syrran som kräktes lite på överkastet.
Bara två dagar efter att spökkatten invaderat oss hände något ännu värre. På morgonen kom en mycket myndig och imposant katthona släntrande över gårdstunet. Hon hade en air av allvetande omkring sig. Inte det minsta förskrämd och inte heller verkade hon oförskämd, bara intresserad och självklar. Ja, jag vet att det där låter helt obegripligt men betänk att jag faktiskt bara är en liten katt. Hon stannade vid trappan och plockade upp några dofter med sin välformade nos. Tigrerad teckning. Stora lugna ögon. Så gick hon in genom den öppna dörren och vidare in i köket. Där stod människopappan och kokade kaffe. Själv hade jag följt efter och stod nu i dörröppningen med nedfällda öron och korta ben. Bakom mig hörde jag Kräkis tänka ”Vad står på?” och sedan hörde jag en dov morrning från Tommi.
Kattan hoppade nu nätt upp på pallen bredvid spisen och först nu lade människopappan märke till henne. ”Och vem är du, då?” frågade han häpet. Hon jamade ett intagande, kuttrande mjau tillbaka. Genast märkte man att hon vunnit honom. Han log så gott och klappade henne över den glänsande pälsen.
Utanför huset hördes flakmoppen köra in på uppfarten och sedan människomammans resoluta steg. ”Ja, nu har jag så ordnat att den lilla spökkatten får bo hos Calenius faster och sedan tar hon med den till fastlandet när hon far tillbaks i oktober” deklarerade hon på väg in genom hallen. Nu stod hon så öga mot öga med den nya inkräktaren och hon såg väl så snopen ut att pappan inte kunde hålla sig för skratt. Hans skratt var förfärligt!! Kräkis och Tommi vände i 180 grader och rann kvickt ut och satte sig att slicka sig en bit bort från huset. Till och med de normalt flegmatiska hundarna for upp och började skälla. Själv frös jag till is och förmådde inte göra annat än att rygga en aning bakåt samt kisa lite.
Att han alltid ska skrämmas så med det där hemska skrattet! Inte var det första och inte lärde det bli sista gången som det skulle vända upp och ner på hela huset. Den enda som verkade oberörd var kattan på pallen. Hon satt där trygg som en pukhäst och tittade milt ömsom på mamma, ömsom på pappa. ”Jag tror vi har blivit annekterade, kära hustru. Vårt viste är som Västbanken och kattan är som en Israelisk invasion. Låt mig presentera:” sa han och gjorde en tillgjort sirlig bugning, ” Fröken Nettan Mjau!” (Vid den tiden fanns det visst en viss premiärminister i Israel som hette något liknande…)
Man skulle tycka att människomamman här skulle ha lagt in sitt veto men ser du, det gjorde hon icke! Istället blev hon lika charmad som sin make och snart satt hon och fjäskade med den nya katten. ”Lilla Gull, vem har kunnat överge en sådan fin liten misse?”
Min harm visste inga gränser. Jag vände mig om i avsky och flydde från detta skammens hus och ämnade aldrig komma tillbaka. Det var bara att springa dit nosen pekade och det råkade bli svärföräldrarnas hus på tomten bredvid. Efter en stund kom min syster efter och vi gick oroligt av och an ända tills den urgamla gammelpappan kom ut med en strömming var till oss. ”Nu bor vi här” tänkte jag till Kräkis. ”Vi har blivit övergivna”. Kräkis såg förskräckt ut. ”Är det så?” tänkte hon andlöst men sen tog strömming över hela hennes uppmärksamhet och min också.
På natten sov vi i farstun. Drömmarna var oroliga och alltför händelserika för att kunna erbjuda någon riktig vila så vi vaknade mycket tidigt för att skrika och jama tills gammelmamman på trötta gamla ben kom för att släppa ut oss. leverera ett antal eder då jag såg orsaken till hennes tvärnit: Där på förstukvisten satt VÅR människomamma och matade DESPOT-KATTEN med VÅRA räkor!!
En obeskrivligt sorgsen stämning lade sig över mig och min syster. Jag såg att hon stannat mitt i en rörelse med ena tassen lätt lyft och nu darrade den lite som om hon inte längre kunde sätta ner den. Det ryckte i min päls och svans. Spattiga, oroliga ryckningar. ”Vad ska vi göra nu?” tänkte Kräkis. Jag sa inget utan satte mig bara ned med bister uppsyn och nedfällda öron. I brist på andra råd så gjorde hon detsamma och där blev vi sittande med den mest svindlande obehagskänsla vi haft på länge. Plötsligt blev vi varse att Tommi satt under flakmoppen, alldeles intill oss. ”De kallar honom Arrakatt” väste han, ”och det ska tydligen vara roligt för pappan har skrattat sig fördärvad åt sina namnpåfund - Nettan Mjau och Yassir Arrakatt, de har annekterat oss och de gamla, säger han och så skriker han av skratt. Man kan inte gå nära huset längre. Till och med hundarna har fått nog och masat sina lata kroppar till vedboden” . Vi betraktade alla tre den beklämmande scenen framför oss och det sved i våra hjärtan. ”Mau-mau” pep jag stilla utan att ens våga hoppas på att mamman skulle höra. I vanliga fall brukade hon bli förtjust över att jag kunde uttala hennes namn nästan alldeles människorätt.
… men nu var det inte ”i vanliga fall”.
Detta var slutet på augusti och slutet för oss riktiga katter.
Vi var uträknade.