7
Majholmen om hösten är färgstark ibland och ibland bara grå. Som katt bryr man sig inte om sådant fjant men människor pratar om sådant hela tiden. Idag har jag hört mamman prata med plastbenet säkert sådär fyra eller sjutton gånger och alla gånger har höstens kulör, temperatur och vindstyrka avhandlats. Varför? Det är ju bara som det är och varför informera plastbenet om detta? Det bryr sig säkert ännu mindre om det än vad en katt gör. Allt ska dock benet informeras och rådfrågas om. Kräkis säger att det bor fåglar i benet. Hon har suttit i mammans knä och hört hur det kvittrar när mamman då och då tystnar under sina utläggningar om hittekatter och bastukvällar.
Jag blir trött bara jag tänker på det så nu kom jag att tänka på något helt annat och då är det massor av minnen som måste flytta på sig och ge plats åt de nya funderingarna. Till exempel så glömmer jag genast det där med laxen (HUH!), den svenska bullhunden och Morelius trattar. Det ryms inte så mycket i en katts hjärna, förstår du.
Efter alla oroliga flyktinghistorier hade ett behov att grubbla växt fram inom mig men det var inte de vanliga grubblerierna. För det mesta brukar jag ju tänka på räkor, sill och kattmat men nu var det helt andra tankar som dök upp. Plågsamma, existentiella tankar.
Varje år så kom ju Tommi hem i augusti så han var vår ”fasta” flykting om man nu kan tala så nedlåtande om en ”riktig katt”. Veckorna därefter dök det alltid upp ett par, tre övergivna katter. För det mesta ordnade människomamman nya hem åt dem. Hon såg alltid till att katterna var steriliserade och veterinärbesiktigade innan hon överlät dem. Folk kunde väl tänka sig att ha katt bara de inte var sjuka och avlade en massa ungar. Det fanns dock katter som ingen ville ha och de fick stanna. Vad jag nu grubblade över var förstås: Var jag en katt som ingen velat ha?
En morgon tjuvtittade jag när mamman gullade med Nettan och förutom att jag självklart kväljdes av denna syn, så blev jag varse ett starkt behov av att dela mina tankar om hittekatter och sådant, med någon. Jag blev även varse Yassir som kom släntrande runt knuten och då fick jag nog och rann i väg bortåt bryggan. Därnere satt Tommi och gjorde ingenting så jag satte mig bredvid. Länge satt jag och filade på hur jag skulle kunna prata med Tommi om mina förvirrade tankar men han förekom mig och sa plötsligt: ” Trolle är en hittekatt.”
Vad? Det hade man väl aldrig trott! Trolle var ju adel, liksom. Jag hade alltid varit stolt över vårt släktskap men nu var jag inte så säker på om det var så längre. Tommi påminde mig om att Trolle tidigare bott hos de som andades vinterluft hela året och det kom jag ihåg. Dessa människor hade så småningom ”gått till andra sidan”, Ja, det hade jag ju också hört talas om. Nu blev jag otålig och fräste åt Tommi att komma till saken. ”Nå ja” sa han, ”Trolle var redan då en väääldigt gammal katt och därför ville ingen ha honom. Människomamman lät honom stanna i tron att han snart skulle dö. Det var fler höstar sedan än en katt kan räkna men Tommi hade hört 15, sa han. ”Hört var” frågade jag snäsigt ”du kanske bara hittar på allt det här för att du är en liten skitkatt som själv blir ratad av stadsborna varje höst”. Tommi tittade allvarligt på mig och frågade mig sedan om det inte var bättre att han gick dit varje försommar så att sommargästerna inte skulle lockas att skaffa en ny sommarkatt varje år som de sedan skulle överge när hösten kom. Där hade han ju förvisso en poäng . ”Fler snyltare ville man ju inte ha hit” tänkte jag surt. Tommi fortsatte: ”Hur tror du det är att se sina människor, de som gett dig mat och kärlek, packa in sig och alla sina saker i bilen och lämna dig som om du vore ett avätet sillskrov? Det är en fasanfull känsla, Mixu, som inte går att avfärda. Jag kände mig nu riktigt ansatt av Tommis predikan så att jag helst velat gå min väg men jag var nyfiken på hur han så väl kunde beskriva den där förtvivlade avgrundskänslan i att bli övergiven. Han hörde mina tankar. ”Det har hänt mig också. Det var en författare som hyrde av Nyströms i två år. Han hade med mig hit till ön från fastlandet men när han for lämnade han mig kvar. Jag trodde att han bara åkt för att handla först. Efter ett par dagar tänkte jag att han kanske hälsade på någon dam i huvudstaden, för sådana brukade han tala om. Han kom dock aldrig tillbaka till mig och jag blev snart väldigt hungrig. Kalla var höstnätterna. Alldeles för kalla för en liten katt. En dag kom så människomamman förbi stugan med en svampkorg på armen. Jag blev så hjärtans glad att jag sprang fram till henne med en gång, jamade och bar mig åt. Hon rördes av min utsvultna uppenbarelse och förstod hur det låg till. Det var i mitten av oktober och hittekattkvoten var redan uppfylld så hon lät mig komma och bo här. Eftersom jag var en vuxen katt, då det här hände, har jag aldrig glömt det och nu försöker jag hindra att det händer någon annan katt, så gott jag nu kan, genom mina årliga utflykter till andra sidan.”
Att ett sådant ädelmod och ödmjukhet dväljdes inom Tommi hade jag aldrig trott. Länge satt jag tyst och skämdes för mitt övermod men sedan kom den där jobbiga frågan surrande och ville ut: ”Men jag, då? Jag och syrran är väl ändå födda här? Visst är väl Trolle min förfader? ”. Tommi var tyst en stund, suckade och tänkte sedan:
”För det mesta lämnas katterna utomhus av sina övergivare men ibland blir de kvar inne. Din mamma hittades någon vecka, eller så, efter att sommargästerna hade åkt. Det var på andra sidan ön i stugan bredvid den jag brukar besöka om sommaren. Din mamma och jag brukade hänga samman men plötsligt var hon borta. Så var ju även sommargästerna hon bott hos men jag anade att de inte tagit henne med. Mina var ännu kvar och jag försökte få dem att följa men till grannstugan för att undersöka saken men de förstod inte varför jag skrek och bar mig åt. De var väl för upptagna med att packa för snart skulle ju de också ge sig av. Så skedde och jag skulle egentligen också gett mig av hem hit men jag kunde inte släppa tanken på att något inte stod rätt till. I dagar smög jag mig runt huset och jag tyckte att jag hörde svaga jamanden där inne från. Till slut förstod jag att den enda som kunde hjälpa mig var människomamman. Jag sprang hit och ställde till med en stor jamföreställning och mamman är ju klok så hon förstod att jag ville att hon skulle följa med hit. Väl framme plockade hon ner nyckeln som låg ovanpå dörrfodret, öppnade och gick in. Då hördes jamningarna tydligare. De kom från en skrubb under trappan till vinden. Mamman öppnade och ut vällde en hemsk stank. Där på en skitig och blodig filt låg en hög av sorgliga kattlämningar. Tre döda små kattungar, en nästan död kattmamma och två kattungar som rörde sig lite, lite grand. Enda anledningen till att de inte alla var stendöda, var att det fanns en liten läcka i en vattenledning, därinne i skrubben. Så lite vatten hade kattan fått i sig i alla fall. Tillräckligt för att överleva och kunna ge ungarna lite di. De starkaste hade sett till att få sin mjölk medan de svagare hade tynat bort.
Troligen hade kattan, på katters vis, gått in i skrubben för att föda. Människorna som hade haft fullt upp med avresan hade trott att hon var ute. Det var i alla fall vad mamman påstod att de hade sagt när hon senare lyckats få tag på dem via plastbenet (hur nu något sådant är möjligt…). ”Men man lämnar väl, för herrans, namn inte en hööggravid katta så åt sitt öde”, hade mamman ilsket invänt.
Hursomhelst så transporterades de överlevande kattspillrorna till Morelius som lyckades rädda alla tre. Kattan hade dock fått en infektion i livmodern och avled några veckor senare så människomamman fick ge nappflaska åt kattungarna. De överlevde och fick ett hem och de två kattungarna var du och din syster, Mixu”, avslutade Tommi historien.
Nu surrade min lilla kattskalle som om bina byggt bo i den. Det var svårt att hålla koncentrationen. ”Trolle är inte min förfader, då?” fick jag till slut fram. ”Vem vet, han kan nog vara förfader till de flesta katter som är födda här på ön. Kanske är han din mormors, farmors morfar”, gissade Tommie.
Med det nöjde jag mig för nu orkade jag inte ta in mer information men det var något annat som surrade där inne nu. En annan fråga som inte riktigt formulerat sig ännu men jag var alldeles, alldeles för trött, för att orka tänka mer nu. Helt vimmelkantig tog jag mig upp till boningshuset och somnade, vart minns jag inte. Kanske sov jag i mammans knä eller under sylådan på ben.
Nä, det är ingen idé att försöka minnas mer nu.
En katts huvud rymmer inte så mycket åt gången.