8
Efter en omtumlande höst har nu vintern lagt sitt kalla, vita täcke över Majholmen. Det blir fina spår i snön och det känns skojigt när den stryker mot magen på de ställen där tassarna sjunker djupt ner. Mamman skottar bort snön från infarten för snart kommer de vuxna döttrarna med sina familjer för att fira jul hos oss. Det har de alltid gjort. De ska komma med bil, en slags fyrhjulig motordriven stuga som används som transportmedel på vintern då man kan köra över isen från fastlandet. Vi, eller rättare sagt våra människor, har också en sådan och en gång fick Tommi åka i den.
Trolle säger att de vuxna döttrarna bodde här förut men att de var mindre till växten då och inte lika fula. Inte tycker väl jag att de är fulare än andra människor. De flesta ser väl ungefär likadana ut. Lite olika färgsättning och utstyrsel bara. En del har mer skinn men alla har väldigt lite päls. Den ena systern har dock päls hon kan ta av sig. Den luktar konstigt men är väldigt skön att sova på bara man lyckas riva ner den från galgen i farstun. Gör man det blir hon fruktansvärt arg. Nästan lika arg som mamman blev över kräkset på överkastet någon gång för länge sedan men det kommer jag knappt ihåg.
Jag sitter på motorhuven till vår bil (som ännu är varm efter pappans tur till Nyströms någon timme tidigare) och tittar på den skottande mamman. Så stannar hon till och tittar på något i snön. Jag tittar dit jag också men jag ser inget, bara spår i snön. Kattspår ser det ut som. ”Oj, oj, oj” säger mamman med orolig röst, ”Nu får ni katter akta er för nu är räven i krokarna”. Räven! Den har man ju hört talas om. Tommi säger att räven ofta är det sista en katt får se i sitt liv för sedan är det klippt. Många av Majholmens katter har slutat sina dagar i gapet på en räv. Gammelfolkets katt Pirre, till exempel, han hittades med sönderbiten rygg så sent som i fjol, vid den här tiden. Han levde fortfarande men var dödligt sårad då han med sina sista krafter hasat sig fram till huset. Bakbenen var helt lama och han hade förlorat mycket blod. Att han var bortom all räddning var uppenbart. Gammelpappan gick, på darrande ben och med tårfyllda ögon, efter krigspistolen och hjälpte Pirre till katternas himmel. Jag var där när det hände och jag hörde hur Pirre tänkte kärlek till gammelpappan innan skottet brann av. Det var nog det sorgligaste jag varit med om. Ännu i somras kunde jag ibland se hur gamlingarna stod och såg ledsna ut vid syrenbusken där Pirre ligger begravd. Nu har de Yassir Arrakatt att skämma bort istället och det är ju bra. Det är dock väldigt dåligt att räven är tillbaka. Det rycker i ryggskinnet på mig och jag tittar mig ängsligt omkring. Borta vid jordkällaren kommer Kräkis struttande och jag jamar högt för att hon ska höra mig. Det gör hon och snart sitter vi tillsammans på motorhuven och begrundar livets förgänglighet.
Så hörs en annan bil närma sig från viken och – vips – så har vi glömt döden och räven för nu är gästerna här! Alla omfamnar alla, katter plockas upp och kramas om de med, så jag springer snabbt till huset och den räddande kattluckan. Sådant där krampjosk är inget för mig! Snart är hela gänget inne i huset, gammelfolket har också anslutit och Nettan Mjau går malligt omkring och hälsar på alla som om hon vore husets värdinna. Bah! Äckligt! Gull hit och gull dit – Smaklöst är vad det är.
Alla, utom de minsta människoungarna, hjälps åt att duka långbord i matsalen. Medan vi katter inspekterar de dofter som gömt sig i det nästan alltid stängda rummet, ställer människorna i ordning stolar och annat. Även åt oss katter dukas det för så är det hemma hos oss. – Jo, faktiskt: Varje jul och påsk, får vi katter sitta till bords och äta rumstempererade räkor från porslinsfat! Tommi och Nettan, som bott hos andra människor innan de kom hit, intygar att sådana finesser inte alls förekom där. Jag försökte fråga Yassir om hans erfarenhet i ämnet men han verkade inte ens förstå frågan. Han surrade något om att där han kom ifrån gav man hellre en katt stryk än räkor. Stryk? Vadå ”stryk”?? Vad är det? Fisk, eller? Alltså, jag gillar Yassir. Han är en självständig och trevlig katt men han förbryllar mig. Någon gång ska jag rensa skallen på tankar om överkast, skatidioter och chevreauxstövlar och be den röde halvsvansaren att berätta om sitt mystiska liv för mig.
Inne i vardagsrummet pågår samtidigt något fullkomligt naturvidrigt! Trolle må anses som adel och förfinad men han har en något bisarr böjelse: Han tycker om när barnbarnen klär honom i dockkläder och kör runt honom i en gammal dockvagn! Dörren mellan vardagsrummet och matsalen står öppen så då och då ser jag en skymt av Trolle utstyrd i rosablommig klänning med matchande hatt och en stund senare är han inpressad i en grön regnkappa och toppluva. Tommi, som är en expert på att dyka upp ljudlöst, sitter plötsligt bredvid mig och Kräkis. ”Det finns ett namn på det där” väser han.”Dement transvestism”. Sedan spänner han blicken i oss och fortsätter: ”Det är förmodligen ärftligt. Er mor var likadan”. Jag och syrran tittar förskräckt på varandra och sedan vänder vi oss för att titta på Tommi igen men han är redan försvunnen. Istället ser vi mamman närma sig med röda sidenband i händerna. ”Kom Kiss-Kiss och Mixu så ska ni bli julfina” kacklar hon. Fortare än en fis försvinner i medvind, far jag syrran och jag genom huset och uppför vindstrappan och ner går vi först när vi känner matlukt och mamman har glömt bort sitt påhitt om kattpynt.
Snart sitter vi alla (utom Yassir som inte fattat våra jultraditioner och därför inte har dykt upp) och ser stiliga och rakryggade ut runt det dignande salsbordet. Alla tar för sig av läckerheterna och i takt med att snapsvisorna sjungs blir stämningen mer och mer uppsluppen och människornas nyllen rödare och rödare. Efter middagen är det kaffe och julklappsutdelning men först ska pappan gå och köpa en tidning. – Just den här biten är besynnerlig. Varje jul är det likadant: Pappan går för att köpa tidning och kommer tillbaka efter en kvart utan tidning men nu iklädd tomtemundering. Då känner inte de andra människorna igen honom! Trots att han luktar precis likadant. De kallar honom ”Tomten” och undrar hur färden från Rovaniemi varit. Vadå ”Rovaniemi”? Han har ju bara varit ut i vedboden och bytt kläder? Hur TÄNKER de egentligen? Ja, vart var jag nu? Jo, pappan går alltså ut och efter en stund börjar människorna att yra: ”Hör ni bjällrorna, barn? Nu kommer snart tomten!” Inte hörs det några bjällror. Var får de det ifrån? Har de sjungit för många snapsvisor? (Ibland blir de lite konstiga av det...) Barnen hänger nu mot fönsterbrädorna och spanar ut i vintermörkret. Så hörs ett ljud från trappen och alla springer dit och ytterdörren slås upp på vid gavel.
Ute på trappen har människomamman satt ut en skål med risgrynsgröt till Tomten men nu sitter Yassir där och äter upp den. Han tittar häpet upp när dörren öppnas av hela, tokiga släkten. Hans bärnstensgula ögon stirrar dumt men vad som ser ännu dummare ut är att en stor klick risgrynsgröt kladdat fast i hakhåren på honom. ”Titta!” ropar mamman, ”Nog sitter det en liten tomte här, minsann, med röd kostym och snövitt skägg!” I nästa ögonblick dyker så även pappan upp i tomteskrud, bärandes på en stor jutesäck. Alla barnen springer honom till mötes, stojar och utstöter små glädjetjut. Även de vuxna larvar sig, bugar och niger som om pappan plötsligt blivit kung eller något annat märkvärdigt. Ja, det är konstigt…
Snart sitter vi alla i vardagsrummet. I ena hörnan står en gran pyntad med något som ser ut som kattleksaker (… men jag vet nu, märkt av tidigare dyrköpt erfarenhet, att de grejerna får man absolut inte pilla på och inte får man klättra i granen, heller). Julklappar delas ut, snören och papper tornar upp sig och jag och syrran drabbas av tokryck och leker som kattungar i röran. Kaffe, julstjärnor och likör serveras och plötsligt öppnar någon en påse med ostbågar. I samma stund detta ljud hörs, kränger dockvagnen till och Trolle häver sig upp med spetsade öron och snusande nos för han ääälskar ostbågar. Han är nu iklädd en Musse Pigg overall med tillhörande lösöron. När pappan/tomten ser detta exploderar han förstås i ett asgarv, följt av alla de andras hysteriska fnitter. Kräkis och jag, Tommi, Yassir och Nettan Mjau lämnar omedelbart rummet i full fart och krockar nästan med hundarna som kommer farande i full kareta från köket, vilt skällande vilket skrämmer det minsta människobarnet så att det börjar grina. Alla katter far mellan benen på Karhu och Lapin Kulta som snubblar in i vardagsrummet där kaoset fortgår med skratt, gråt och hundskall. Trolle är den enda katten som stannar kvar och han bryr sig inte ett smack om vare sig det ena eller andra för nu blir han matad med ostbågar av mamman.
För honom är detta meningen med livet…
… men jag vill bara säga det, att om du någonsin kommer på mig med att jag, Mixu, frivilligt och dessutom njutningslystet låter någon ikläda mig larviga dockkläder – HÄMTA DÅ GENAST KRIGSPISTOLEN!