1/II

Vintern är definitivt slut på Majholmen. På sista tiden har jag växt enormt mycket så snart kommer jag nog inte igenom kattluckan. Kräkis, min efterblivna syster, säger att jag ser precis ut som vanligt men jag tror att hon bara är avundsjuk för att hon är så liten. Tommi har i alla fall medgett att jag blivit större. Han säger att jag blir mer lik min mamma för var dag som går fast när han säger det ser han så konstig ut. Besvärad liksom. Det är som han vill säga något mer men inte får ut det. Hur som helst så orkar jag inte bry mig för jag har fått ett nytt intresse: Jag letar mysiga ställen! De sista dagarna har det blivit som en besatthet. Var jag än vänder mig så letar blicken efter det ultimata mysstället. Hur det ser ut, vet jag inte men jag håller ögonen öppna. När som helst nu tror jag att jag kommer att hitta det. Under tiden tänkte jag att jag skulle berätta något som jag just kom ihåg, eller – hur var det nu? Äh, nu glömde jag. Hur ska man kunna komma ihåg allt? I går hittade jag ett räkskal vid soptunnan och det var bra. Inte för att det gick att äta men det doftade riktigt gott och – Nu kom jag ihåg vad jag skulle berätta egentligen!
Det här är en riktigt larvig historia. Du vet, Nettan Mjau, hon den där malliga katten som flyttade hit i höstas – hon har riktigt smilat in sig hos människomamman. De hänger mest hela tiden. Vart mamman än går så kan man ge sig på att Nettan befinner sig i närheten. Till exempel: Mamman tycker att det är jobbigt att äta frukost på morgonen så i stället brukar hon gå en timlång promenad. Så fort hon vaknat drar hon på sig överdrags kläderna och stövlarna och ger sig iväg. Hack i häl kommer Nettan efter. Ibland har jag och Kräkis följt efter på avstånd för att se vad de egentligen har för sig på de där promenaderna och nu ska ni få höra: De pratar med varandra! De talar inte samma språk men de pratar ändå! Det är ungefär som när mamman pratar i plastbenet. Då pladdrar ju mamman på en stund och sedan kvittrar fåglarna som bor i benet en stund och så svarar mamman något precis som om hon pratade med pappan eller tant Nyström. Samma sak gör hon med Nettan. Först det där pladdret och sedan replikerar Nettan med en lång jamharang. Det är helt absurt! Mamman kan till exempel säga ”Ja du, lilla katt, nog är livet en pina” och då jamar Nettan långt och sorgligt varvid mamman säger ”Du förstår mig så väl, så väl, du”. Hon skulle bara veta att Nettan tänker att hon är beredd att jamande härma alla mammans tonfall inför utsikten att belönas med en räka eller två vid hemkomsten. Kanske, till och med en slatt grädde. Faktiskt så lyckas hon väldigt väl med detta. För ett tag sedan, ja, flera veckor sedan kanske, så skulle dock mamman inte på promenad, Detta begrep inte Nettan. Hon levde i vanans makt och i räkans hopp så hon följde efter mamman. Det låg fortfarande is på viken och mamman gick bort till bilen och klev in och efter kom Nettan. Utan att mamman märkte det slank Nettan in bakom sätet och gömde sig där. Vad den stöddiga katten hade tänkt sig, det vet inte jag men det som följde blev nog en överraskning för henne. Mamman skulle nämligen köra bilen till fastlandet innan isen blev ofarbar. Sagt och gjort. Det tog henne inte många minuter att köra de 200 metrarna till land. Sedan körde hon till garaget vid sin systers hus ytterligare en bit bort och där lämnade hon bilen och gick raskt tillbaka mot Majholmen över isen, som nu börjat smälta lite i senvinter solen. Kvar i bilen satt Nettan.
På kvällen när jag och syrran rullat ihop oss som garnnystan vid fotändan i sängen i gästrummet, på betryggande avstånd från den stinkande Trolle, hörde vi hur mamman gång på gång öppnade ytterdörren och ropade på Nettan. Fram på natten väcktes vi av gråt och röster från köket. Mamman sa något om räven och pappan sa något tröstande tillbaka.
På morgonen var mamman helt otröstlig. Hon hade knappt sovit en blund. Inte pappan heller för han hade ju försökt att stötta så gott han nu kunde genom nattens jämmerdalar. Hans omtanke hade dock mest resulterat i elände. Ungefär så här lät det vid fyratiden, till exempel: Mamman satt vaggande och sammanbiten på en köksstol och yttrade sedan: ”Det finns en vak där ute i viken, jag såg den själv när jag gick tillbaka.” Pappans tröstförsök: ”Inte har katten gått ut på isen, det kan jag aldrig tro. Det är hon för hemkär för”. Mammans intelligenta svar: ”Men du är ju helt DUM I HUVET!! Om hon vore hemkär och inget hade hänt henne så SKULLE HON JU VARA HÄR!!” . Ja, det lät ju helt logiskt. Kanske att något ringde fel men det var mer än jag begrep i så fall. Dessutom hade jag ett svagt minne av en katt som hoppade in bakom ett säte...
Vid sextiden var mamman övertygad om att pappan hade något med kattens försvinnande att göra. Teorin var att pappan undermedvetet skulle hysa någon slags agg mot Nettan och skrämt i väg henne med flit då han så oförsiktigt och hjärtlöst startat motorsågen. Detta kunde dock pappan genast avfärda eftersom det var tre dagar sedan han fällde den gamla granen och katten ju varit synlig sedan dess.
Frampå förmiddagen tystnade mamman. Hålögd och sammanbiten vandrade hon runt på ön och ropade sorgset och ödsligt efter sin kattvän. Även pappan hjälpte till men de gick åt olika håll. Hade det inte varit så blött ute hade jag och Kräkis gärna hjälpt till. Istället stannade vi hemma för någon behövde ju faktiskt hålla Trolle sällskap så vi stannade i gästrummet. Trolle verkade faktiskt lite sjuk. Han andades med kortare andetag än annars. Plötsligt vaknade han och tittade sig förvirrat omkring. Vi satt vid fotändan med framtassarna böjda och betraktade honom nyfiket med runda ögon. När han fick syn på mig tänkte han: ”Du vet”. Han stirrade stint på mig och sedan somnade han igen och nu andades han som vanligt. ”Vad vet du?” frågade Kräkis efter en stund. Jag svarade inte för jag var ganska osäker på vad jag visste. Det kändes besvärande och irriterande så jag snodde runt och började slicka mig i rumpan för att lugna nerverna. Kräkis valde att göra detsamma och så satt vi när Tommi kom in efter en stund. Han gick runt och kollade en del lukter och sa inget men det verkade som om han och Trolle utväxlade tankar. Det kändes så. Obehaglig känsla. De pratade säkert om mig. Kräkis kände min oro och frågade igen: ”Vad är det du vet, Mixu?”. ”Ja men, jag vet ju inte!” fräste jag och hoppade ner från sängen, rann iväg genom rummen och ut genom kattluckan.
Ute var det varmt och soligt. Det var dock precis så blött och obehagligt som jag hade befarat men det var bättre än de anklagande frågor och tankar som jag blev utsatt för därinne. Långt borta hörde jag mammans jämrande rop efter Nettan och pappans mer bräkande läten en bit närmare. Han var visst nere vid bryggan och plötsligt dök en bild upp för mitt inre! En bild av hur mamman kör i väg med bilen och sedan en bild av hur Nettan hoppar in bakom sätet! Det var ju det här jag visste! Nettan var i bilen! Hur skulle jag nu få människorna att begripa det här? Och var var bilen? Jag tittade mig runt men såg den ingenstans men så bräkte pappan igen och jag tittade mot viken. Mamman hade kört bort med bilen över viken men kommit gående tillbaka. Någonstans fanns bilen och i den satt förmodligen en ganska övergiven och tillika hungrig och törstig katt just nu.
Plötslig drabbades jag av en märkligt minne. Något om Tommi och jamningar i ett hus. Tommi som hämtar mamman. JA! Det var så det måste bli! Mamman måste hämtas och det var jag som skulle hämta henne. Fylld av en heroisk känsla satte jag av över gårdsplanen i riktning mot mammans alltmer uppgivna lockningar. Jag hittade henne bakom gammelfolkets hus där gammelpappan stod och tröstade henne och kom med förslag på var Nettan kunde vara. Yassir satt en bit bort och såg olycklig ut. Han hade all anledning att se ledsen ut för han hade en Moreliustratt på huvudet. När han såg mig såg han lite gladare ut. Pappan hade tagit honom till veterinären några dagar tidigare fast han sa att ”skadan ju redan var skedd” men att ”nu skulle framtida katastrofer i alla fall undvikas”. Vad menade han med det? Var katterna satta till världen för att värja olyckor genom att torteras och förödmjukas med trattar? Jag banade väg genom snöslasket och min numer elegant rundade mage blev alldeles blöt. Väl framme hos mamman började jag jama högt och uppfodrande och så gick jag några steg tillbaka och jamade igen. Min blick var låst vid hennes och mitt hela kroppsspråk var uppfodrande. ”Men, vad vill du lilla Mixu? Är det dags för dig?” Dags för vad? Var hon helt knäpp, eller? Fattade hon inte att jag hade viktig information om hennes äckliga ”gullekatt” som hon så förtvivlat ville få fatt på? Jag prövade igen. Mer ihärdigt denna gång: ”Miaoooooawwwoooooiooooaaaaaw”, skrålade jag och gick några steg till. Det tog tydligen skruv för nu började hon gå efter mig. Gammelpappan och Yassir följde också med. Det var fruktansvärt blött och äckligt med all den smältande snön. Solen gassade från en molnfri himmel och nere vid strandbrynet var det riktigt äckligt med ruttnande issörja. Likväl tog jag mig dit men nu visste jag inte längre hur jag skulle göra mig förstådd. Jag prövade att skråla ännu mer och sprang längst ut på bryggan för att försöka få dem att förstå. Nu anslöt även pappan och betraktade mig fundersamt. ”Vad är det hon försöker säga?” Då brast det för mamman. Med ett hest, gråtblandat läte väste hon ”Att Nettan gått ner sig, förstås”. ”Nä”, svarade pappan ”igår låg fortfarande isen och det var då som Nettan försvann”. Sedan stod de alla tysta en stund. ”Bilen!” utropade så mamman slutligen ”Bilen – Hon måste ha åkt med i bilen! Det är det som Mixu vet!” Nu vände mamman och sprang bort mot huset. Jag följde efter för att se vad hon skulle ta sig för. När hon kommit in sprang hon genast till plastbenet och petade på det lite med fingrarna och sedan började hon tala. Väldigt konstigt. Var detta verkligen rätt tillfälle att prata med ett ben? Borde man inte försöka rädda Nettan istället? Nu hörde jag hur hon instruerade benet att gå till garaget och se efter om Nettan satt i bilen och sedan ringa tillbaka. Jag satt fullkomligt hand(tass)fallen och undrade hur dum man fick vara. Inte kunde benet göra någonting! Alla de andra hade nu också kommit in i huset och ingen hade haft vett att ta av sig om fötterna så nu var det helt sörjigt på golvet. I vanliga fall skulle mamman fått total härdsmälta av sådant oskick men nu stod hon själv där med stövlarna på och bidrog till ävjan. Alla stod tysta och väntade. På vad? Nu märkte jag att både Tommi och Kräkis stod i dörren och bakom dem kom till min stora förvåning, Trolle stapplande.
Så ringde plötsligt benet! Högt och skrällande skar signalen genom den förtätade stämningen i köket. Jag spratt till men satt kvar med stora ögon och undrade vad i all världen höll på att ske. Mamman slet upp benet: ”Ja?” sa hon med förväntansfull röst och sedan lyssnade hon på fågelkvittret en stund och sedan utbrast hon i ett stort lättat skratt. ”Tack, tack, sööta du” kacklade hon tillbaka i luren och sedan sa hon en massa annat som jag inte begrep för hon lät så knasig och uppspelt och det brukar hon inte göra. För det mesta låter hon antingen arg eller så kattgullar hon. Så la hon ner benet och pappan och hon kramades och mamman grät och skrattade om vartannat. Vad som just utspelats var mig en gåta. Borde man inte försöka få tag på Nettan i stället för att bära sig åt på det här galna viset. Då lyfte plötsligt mamman upp mig och började pussa och krama mig med. Snor och tårar kletades in min päls och det var fullkomligt vedervärdigt. Jag var stel som en pinne och funderade på att morra och klösas men jag var helt paff, liksom. ”Min lilla älskade Mixu. Tack snälla, underbara lilla katt!” Vad menade hon? Nä, nu fick det vara nog. Jag krängde mig loss och sprang och gömde mig under sängen i gästrummet men mamman for efter och halade ut mig och sa ”Nä, inte ska du smita nu – nu ska du få rääääkor!” Ja, det tackade man ju inte nej till. Genast blev jag mjuk och medgörlig. Om nu mamman blivit helt galen och detta yttrade sig på detta smakliga sätt, så var inte jag den som klagade.
Så satt vi där i köket, mamman och jag. Jag i hennes knä. Jag blev klappad och matad med den ena räkan efter den andra men när räkorna var slut började mamman gulla med mig men då fick jag nog och dunsade ner på golvet (jag är inte bara stor utan även väldigt tung numer!) och satte mig att tvätta mig på golvet. Kräkis kom fram och snodde till sig några räklukter. Jag väste lite åt henne så hon ryggade lite. Vad man vidare tänkte göra i Nettan-fallet hade jag ingen aning om och jag orkade inte längre bry mig. Det skulle dock komma att ordna sig för några dagar senare kom mammans syster, sakta åkande i sin med aktersnurra försedda båt mellan isflaken, som ännu flöt här och var, och med sig hade hon Nettan. Jag visste ju det! Det var ju klart som korvspad att Nettan följt med i bilen och nu hade väl systern hittat henne där! Inte sjutton var det benet i vårt kök som gjort det!
Ja, nu har jag inte tid att berätta mer för nu känner jag att jag måste hitta det optimala mysstället och dessutom har jag lite ont i ryggen.
Vi hörs!