Varje gång jag kliver över er tröskel så drar du på dig ditt förbannade leende.
Jag är så välkommen. Du har haft en så bra dag,
och koltrasten har börjat sjunga mitt i vintern.
Ungefär så.

Du tar pappa i handen och ler mot mig,
med ögon som jag har lärt mig innehåller rädsla och förakt,
men som utstrålar något helt annat.

Du frågar frågor om mitt liv, berömmer mig för det jag gör,
och klappar mig vänligt på ryggen
när pappa går förbi.

När jag var liten så trodde jag aldrig
på skenet som bedrog.
Jag visste vad som fanns bakom dina leenden.
En känsla av avsky.
Fan vad du sårade mig med den känslan,
som du så öppet visade när du fick chansen.
För dig har jag alltid varit
dottern med dålig uppfostran.
Hur fan kunde du lura mig med din falskhet ikväll?

En dag, för lite drygt ett år sen,
när ångesten låg som en klump i bröstet och färgade världen svart,
då gick det inte.
Jag kunde inte längre göra det för din skulle pappa.
Förlåt

Jag gick.

Men jag var där idag.
Det är jag lite då och då.
Nu är jag i rollen du vill ha mig i:
Gäst
Du kommer med ditt leende, och jag med mitt.
Och sedan spelar vi vårt spel,
tills dörren om er stängs,
och jag spyr galla på kullerstenarna utanför.
Du har alltid försökt få mig att må dåligt över mig själv,
och grattis, du lyckades, idag igen.

Som så många andra gånger gick jag gråtandes genom Stockholm idag.
Och jag hatade mig själv för att jag tillät dina ord komma nära.
Jag har varit så noga med att akta mig för det.
Men ikväll brast det.
Fan

Men någonstans mellan alla bittra tårar
fanns ljuset
och hoppet
och tron på mig själv.

Jag är 17 år.
Du är 40.
Jag har hela livet framför mig.
Och jag ska aldrig någonsin såra någon så mycket som du har sårat mig.