Jag tittar på dig genom bilden jag har målat upp.
Ser ditt namn. Men ditt ansikte har blivit mitt konstverk.
Jag har flyttat in oss i min hjärna, och vi bor där när det är kallt utanför.
Lite som björnar som går i ide på vintern.
Vi tycker nämligen inte om snön.

Men en hand som egentligen inte finns här värmer inte.

Jag vet att vi bodde i din hjärna också ett tag.
Men när det blev vår så sprang du iväg.
Lämnade ett par nycklar på bordet. Sa att jag kunde låsa när jag gick.
Jag tyckte om vår vinter och ville stanna där.
Men mitt jag och mina minnen bildade bara ensamhet.
Efter ett tag gick jag också.

Det ironiska är att om jag skulle fråga dig nu
vad det var för fel på vår vinter
så skulle du titta på mig med frågande ögon och säga:

- Men, det blev ju vår?