Jag är så rädd för att stå här idag.
Medveten om att ni kanske kommer döma det som är jag.
Att ni kommer titta på mig uppifrån och ner.
Och när ni tröttnat på vad jag har att säga,
inte kommer lyssna mer.
Men snälla tröttna inte, det är nåt jag måste få fram.
Jag har andats in så mycket tankar nu.
Visste ni att ord kan bilda damm?

Om jag skulle sträcka ut en hand nu
så skulle den nog darra,
så jag väljer att inte göra det.
Och om du helt plötsligt ser att jag blundar,
så beror det nog på att jag inte vågar se.
Det är ju första gången jag står här,
och försöker dela med mig av något som är viktigt för mig.
Inte något som betyder något för allmänheten.
Inte något som är viktigt i sig.

Självklart vill jag att mina ord ska lämna avtryck,
men det är inte därför jag skriver.
Egentligen så bryr jag mig nog inte
om du tror att jag är seriös
eller att jag bara driver.
Ibland blir det kaos i mitt huvud,
och då måste mina tankar ner.
Då spelar det ingen roll vad du tycker.
Jag bryr mig inte mer.

För min poesi är egentligen bara för mig.
Om du sedan väljer att lyssna på den eller inte
är helt upp till dig.

Men om du inte hade tyckt om mina ord
så hade du nog inte stannat och tagit dig tid.
Så jag vill tacka just <>idig,
och tack till dig som står bredvid.