Så fort jag öppnar dörren till din lägenhet så skriker jag
ditt namn.
Panikslagen väntar jag på en reaktion
och efter någon minut hör jag en viskning från vardagsrummet.

Du är kvar

Du sitter där inne,
men det är inte du.
Dina blå ögon som jag tycker så mycket om
stirrar ut i ingenstans.
Ser du nåt där, mormor?
Jag tittar, men jag ser inte det du ser.

MORMOR JAG SER INTE!

Mina kinder är blöta
och jag blir liten igen.
Så jävla liten.

Du är utmärglad,
och jag blir rädd.
Vänder bort mina röda kinder.
Vill inte att du ska se.

Jag ger det ett sista försök.

- Mormor, det är vår snart.

Du svarar inte,
och det brister.
Och jag kan inte försöka mer.
Jag blir så arg
på dig
för att du
låter döden ta dig.


Fan








Fan












Fan vad jag älskar dig