jag springer runt i korridorer fulla av människor
men ingen ser
att jag andas in panik
och andas ut självförakt

jag skriker
och viskar
men ingen hör.
spelar tydligen ingen roll att jag
ändrar tonläge.
för om man inte vill höra
så gör man det inte.
det har livet lärt mig

mina ögon
som rinner över
av panik
möter dina
som skyggt tittar bort
och fäster blicken
på något betydligt mer
lätthanterligt.

jag fortsätter leta
efter fasta ögon
i vimlet av
egoister