Det är så tragiskt, en smula patetiskt
Drömma om någon man inte kan få, någon som värmer själen i någon annans armar
I kväll lyder brist på belåtenhet av att vara ensam, och jag vill ha dig syndigt här
Titta in i ögon av havets ton, och med samma djup
Farligt och stormigt, en otämjd del man inte törs släppa

Det är ensidigt, ännu mer patetiskt när natten borde fört mig till John Blund,
Men istället bläddrar jag igenom dammiga, slitna foton ifrån ditt liv
I jakt på säg vad, för jag vet inte
Kanske någon slags förståelse, om varför
Gamla visa drottning Kristina, undra om hon ägt förmågan att kunna tala mig till förstånd
Förklarat om vett och det obegripliga, varför, varför
Nu när stjärnorna är det enda som lyser för hoppet och någon slags tro i natt
Varför kan jag inte sluta att älska dig?

Att darra i sorg, och av en ensamhet så stark
Att själen sakta fryser, sluts och ingen vet, bara jag och du och Uppsalas kyrkklockor som klingar varje september för oss så som den dagen ifrån då
Att ditt hjärta, ett jag aldrig kan nå igen är den enda medicinen som kan läka
Tina upp, ett fruset hjärta och läka en illa skadad själ

Så illa tilltygad, så sargad och förstörd en människa kan bli utan sin bit av ljus i livet
Bortom all räddning, som en skadeskjuten duva på fel sida om krigets mur
En sista och enda chans dör, samtidigt som någon tar sitt sista andetag

Himlens alla stjärnor borde slockna, för kärleken är så ifrån liv den kan vara
Kanske att läsa mellan raderna, kan vara ett sista hopp om en förklaring till varför
Varför duvan som kom i fredens tecken fick offra sina levnadsdagar,
Varför stjärnorna trots att de borde, aldrig slutar lysa så klart, eller förklara
Förklara varför, varför jag aldrig kan sluta älska dig