Det har runnit alldeles för många tårar
för din skull.
Alldeles för mycket självförakt har jag låtit dig
pressa in i rummet där det redan fanns
alldeles för lite luft.
Såg du mig aldrig?
Var du verkligen så kall?

Ångestvarma fötter mötte kalla trägolv
när jag gick upp för att gå på toa.
Alltid toaletten längst bort.
Jag skulle inte störa, sa du.
Och jag störde sällan.
Somnade oftast kissnödig.

Jag hatade de nätterna
som hjärtat dunkade hårt
i kroppen på mig som 10-åring.
Då jag räknade får
för att jag inte kunde somna.
Ville ju inget hellre än krypa upp
i pappas famn.
Men du var i vägen,
och försökte ta min plats.

Nu har det gått 8 år,
och för något år sen
gav jag upphoppet på den där platsen.
Du fick den,
och du såg det som en seger.
Men det är en sak du aldrig förstod,
och troligtvis aldrig kommer inse.
Det finns en plats i hjärtat också,
och den platsen i hans hjärta
är min för evigt.

Jag har skrivit så många texter om dig.
Jag har andats så hårt bakom stängda badrumsdörrar.
Jag har drömt mig bort till en värld utan dig
så många gånger.
Och nu är det bara en sista sak
jag vill säga dig:

Hur trasigt ditt hjärta än är,
så kan inte dess glasskärvor
rispa min själ igen.

Den är hel nu,
och det ska den förbli.