Fridfullt, som den tappra sekund då dåtid möter nutid, och blir ingen evighet alls
Bara en stund i lugnet, som fryser sig för alltid utan att ens ägt tiden till sin första födelsedag

Det klingar i mina öron
Klingar, klingar
Den vackra duvans ögon är mörka av vishet, och i ägo befinns två blänkande vingar
Vingar, vingar

Duvan lyfter och flyger mot ett land vi inte har kunskap att tala högt om
Bara drömma, tyst i stilla ensamhet, för att dela tankar om fantasier, är byggt på skammen
Jag vill vara dom duvan, och flyga i oändlig tid tills fötterna står tappert mot marken
Kämpa evigt, ty igen rädsla bör vara för stark att trotsas
Likt sommarnatten, vi kysstes genom alkohol och solnedgång i den dämpande parken

I natt är jag ensam, för verkligheten small till
Som ett skott, rubbas den reflekterande bilden
Kyssarna som aldrig verkar funnits för dig, och mitt hjärta blöder i takt
Med duvan, vars tappra hjärtslag slutat slå för alltid

Men att sluta kämpa, är som att sluta drömma i mitten av en dröm,
Som att sluta flyga fast man nästan är där man vill vara
I fantasilandet, som finns bara man vågar tro

Under och mirakel, jag gör rebellernas uppror denna nya natt
Blodet ska inte rinna mer, och en kärlek så stark som vår,
Borde inte krossas, borde ha kraft nog, att återuppliva en vacker, död duva