Jag slutar andas
när jag ser dina blåa ögon.
Det är inte bara det att de möter mina,
för det gör de.
Men de SER mig,
och det är det som gör
att mitt hjärta stannar.
Eller kanske hoppar det över ett slag.
Möjligtvis slår det fortare.
Någonting som inte borde hända
händer i alla fall.
Jag vet att det inte är jag
som ska känna så.
Det är hennes rätt.
Hon som du alltid sjunger om.
Blåa ögon som tog dig med storm.
 
Jag kommer ihåg första gången
jag fick höra om de där ögonen,
och elden som ni skapade tillsammans.
Jag tittade på dig när du satt där med gitarren
och sjöng om kärleken jag ville vara en del av.
Du log när du mötte min blick,
och när du sjöng "Blue eyes"
så log jag tillbaka med mina bruna.