Sluter handen om dörrhandtaget
mitt avtryck finns redan här
Det har nötts in
i det rostfria stålet

Samlar upp det sista av kraften
som motvilligt strålar ut från venerna
och trycker långsamt av
blundar

Skjuter ifrån
och stänger ute skalet
Själen lämnar jag kvar
hos dig

Vänder mig om
och intar det första trappsteget

Jag hatar hur det knarrar

Fötterna domnar
till ljudet jag avskyr mest i världen
ökar därför takten

För jag hatar hatar hatar hur det knarrar

Jag vill inte gå stegen här
det är sista gången
Bestämmer mig för att ovissheten
aldrig ska komma och
ta mig igen

Nej,
det var nog bara inbillning
visst var det?

För jag vet ju att
jag alltid kommer låta fötterna
vandra i den här trappan
upp och ner
ner och upp

Tills du
ber mig
sluta