Avstickaren
Jag minns så väl
den där avstickaren vi gjorde
När vi susade över vägarna
mot Sveriges huvudstad
I bagaget packade vi ner
våra krossade hjärtan
Vi packade bara upp delar
när vi kom fram
Lät resten ligga kvar
i väskorna vi slängde på golvet
Vi bestämde oss för att leva loppan
göra stan
Och allt vad det kan tänkas innebära
Jag vet inte hur vi tappade bort varandra
där på dansgolvet
Men jag vet att vi visste att vi hade varandra
inom räckhåll
Att du hade hittat en mun att möta dina läppar med
och jag likaså
För vi svävade i takt med musiken
med respektive strul
Och jag vet hur befriande det kändes
att för stunden överlämna sig själv
Till någon annan
som inte var du
Vi var inte hemma förrän halv fem
men jag minns hur vi skrattade ikapp
När vi öppnade dörren
och klev in i värmen
Jag vaknade av att det plingade till,
förstod nog inte riktigt då
att det var du som skrev
Fram tills vi träffades
där på plattan
i stockholmsvimlet
Jag tror att jag var ganska nära känslan
av att vara kär
i alla fall intresserad
Av en ny
För dina rader distraherade mig,
tillät mig inte att fungera normalt
Jag kunde inte riktigt komma ihåg
när det hände senast
Och som vi skrattade
längs med strandpromenaden
och vägen över skeppsbron
Men så kom det
slaget i magen
De hårda vassa orden
- "jag tror inte att du är min typ"
Och allt susade som ett virrvarr i huvudet
medan andetagen blev allt svårare
att dra
Det var då jag fattade
att jag faktiskt kunde känna
För någon annan
än dig därhemma
Det kändes inte klockrent,
det tyckte inte jag heller
Men jag var beredd att ge dig en andra chans
(patetiskt nog såg jag mig själv sitta på pendeln mot ditt)
Du krossade min förhoppning,
det enda jag någonsin byggt upp
Efter dig därhemma
Men det var också då jag insåg vikten av
orden som skavde så hårt
Som jag själv yttrat
alldeles för många gånger
Till "fel" personer