De amputerade mig genast då jag var född. Med de menar jag de vuxna. De mörka. De illasittande. Doktorerna lade ett lock över min själ och fick mig att stanna i växten. Utanpå syns det inte. Det är det som är bedrägligast av allt. Min vuxna kropp är ett lockrop bortanför aeoner. Jag kan till och med argumentera intelligent och vuxet men min själ, ja, den är amputerad.

Sedan kom de, vargarna, vädrandes och jagandes. Försökte bita ihjäl mig. Naivt tittade min själ ut och såg ännu en vän där de vuxna kunde se hotet på milsavstånd. Jag sprang på små ben så snabbt jag kunde men ofta var det försent. ”Min drog är inte bekräftelse” sa jag då de rev och slet för att få ned mig.

Blodig och i små bitar lappade jag ihop mig själv gång på gång. För där fanns ju ingen annan. Små barn förstår inte vuxna beteenden, men de vuxna ser socker. Jag påminner nog dem om barnet de glömt i sig själva tänker jag. Det är därför de vill trycka ned mitt huvud under vattnet. För dem, de vuxna är allt en lek. För mig är allt allvar. Jag försöker faktiskt lära mig att gå.

Graalen är min. Det är den de vill åt. Med de menar jag de vuxna. De mörka. De illasittande. Allt jag önskar är en hamn att lägga mitt trötta huvud på. Få lov att sova då världen står i kaos utanför. En trygghet. En surrogatfamilj, för min själ är amputerad.



©Pimsan Ivarsson