Nu vet jag.....
Du är borta.....du som jag har väntat på...
evigt glömd och gömd, med honom.....

Och ute glöder hösten i oktobers snåla sol.
Och tanken viskar "orättvist"....att livet inte ringer först
och säger till "nu kommer jag"!

Men ödet bara klampar på..

Nu vet jag...stunden är förlorad.
Mörker väntar...
Du gick med honom...och jag skämtar,
när ni båda kommer upp i vänners tal,
evigt glömda och för alltid gömda.

Och ute glöder hösten i oktobers snåla sol...

Och jag skämtar, vet så väl "mitt eget fel...du aldrig var mitt sanna val"
Så varför vara ledsen?

Nu vet jag.....inte längre någonting...
Livet frågar aldrig.......
Du är borta.....du som jag har väntat på...och lustigt nog
makabert....nog ju aldrig verkligt velat få...

Så varför......vara ledsen, varför tårar...varför?
Jo, det känns så skönt! Någon måste gråta över henne....
Om inte jag.....så är hon evigt glömd och gömd och
han som henne stal...död och fördömd.