Det är lustigt hur världens alla ljus kan samlas på en och samma plats
som ett såll av känslor som aldrig nånsin känts av en levande person
en vandringsled med pilgrimer med trötta fötter och ögon, men de fortsätter att gå eftersom de har ett mål
Frågor väcker förundran och törst, men inget vatten i varken bäck, sjö eller hav kan stilla den, det krävs någonting mer
Vandringen i sig är en naturlig del av livet, att vara på väg mot något annat
och de obesvarade frågorna ger ett rus, och tillsammans med flera likasinnade skapas ett icke värdsligt ljus
Blickar upp mot skyn, vissa tror att de ser
hur någonting helt magiskt och overkligt sker, i ett spektrum av alla kända och okända färger
I ett ofött barn sker en tankeutveckling, som modern kan känna i sitt hjärta
inte utan smärta förenas barnet med de andras existens
Och ljuset i ögonen kan te sig fyllt av känslig oro, en värld av främmande ting
det är klart att livet väcker frågor, och det är naturligt att gråta över det
Vandringen upphör heller aldrig egentligen; den övergår endast till en rastplats
Där alla någon gång stannar till, för att uppgå i något högre, något som en levande person aldrig upplevt, där all världens ljus är samlad för alltid