Bruna ögon stirrar på mig ifrån spegeln.
Jag vänder bort blicken, fokuserar på en punkt strax ovanför ögat. Drar en tjock, svart linje som slutar i en fågelvinge i kanten. Sotigt grått markerar globlinjen, linjen som annars ser så insjunken ut. Ögonbrynen fixeras i ett lätt förvånat uttryck, med karamellfärgad penna.
Huden mattas av, naturliga skiftningar dämpas och modifieras, perfektion är den enda vägen till befrielse.
En borste dras igenom ett guldbrunt hår, strån läggs på plats eftersom de från början ligger fel; här eftersträvas ett intryck av ett oförvanskat tillstånd.
Kläderna, som är noga utvalda, är upphängda och redo att tas i bruk. Svart, återigen svart, en färg som egentligen inte är en färg, men ändå kostymen som är min att bära. De omfamnar min kropp på helt rätt sätt, och kommer inom de närmaste timmarna att uppfylla sitt syfte. För nu ska publiken hänföras.
Masken är på, snart är det dags för akt nummer ett.
Scenen är min och jag möts av jubel när jag träder in.
Replikerna sitter där de ska, jag träffar alltid rätt och även om jag skulle säga fel, hade ingen märkt det. De är förstummade av min utstrålning på scenen, de följer varje rörelse jag gör, de försöker möta min blick, ovetandes om att det bara är en mask. Min hand höjs och möts av ett flertal andra. Mitt inövade skådespel sitter i mina nerver, i mina synapser, i mina vener.
Akt nummer ett avslutas och pausen börjar.
Skådespelandet tär på min kropp, men det är det bästa jag vet, det bästa jag kan. Vätska stillar min oförbätterliga törst, för det är uttröttande att stå på scenen en längre tid. Det finns dock inte mycket tid för att vila, egentligen vilar jag inte alls eftersom det är svårt att släppa rollen trots att det är paus.
Det är dags för akt nummer två.
Publiken har väntat och ler då de ser mig igen, sneddandes in från sidan, lite för att chockera men också ge dem något unikt, något att komma igår. Jag älskar kontakten, vissa får ett extra ögonkast, de som ser ut att vilja ha det.
Skådespelet börjar nå sin kulmen, när jag på scenen gör mitt val. Publiken väntar med otålig spänning; vem av dem ska hon välja?
Valet görs, de andas ut. Nu vet de, de kan tänka sig hur skådespelet kommer att sluta. Den som blev vald flinar mot publiken. Han får ta del av akt tre, och publiken tunnas ut för klimax i skådespelet har redan varit. De vet hur det slutar.
Paus.
Vätska, bättra på masken. Det viktigaste i skådespelet är ändå kvar, akten där jag verkligen får leva ut mitt skådespel, stiga in i min roll till fullo. Sista akten där allt avgörs.
Akt nummer tre.
Ingen publik är kvar, men ändå mitt livs skådespel som enbart den utvalde får ta
del av. Jag lever ut, ögonen rullas inåt av min extas, min roll ÄR jag. Det finns ingen bättre att spela rollen än jag.
Mitt skådespel, huvudroll och regissör, författare och producent, sminkör och kostymör, bara mitt.
Förhängen dras för min scen, akt nummer tre är slut.
Skådespelet är slut. Jag känner mig euforisk men ändå tom; det är över. Jag får vänta en till vecka innan jag får uppleva euforin igen, den tillfredsställelse jag får av mitt agerande.
Masken får sitta på en liten stund till, vill inte lämna riktigt än. Jag drar mig till slut tillbaka till min spegel, och möter blicken i den.
Sotiga ögon stirrar tillbaka på mig, och med vatten sköljer jag bort det sista av det som återstår av min mask. Och med masken, som rinner ner i avloppet, rinner jag själv ut. Kvar finns ingenting. Bara ett par bruna ögon som blundar för sin egen blick, och längtar efter att få döljas igen, av något vackrare och bättre.
Utanför scenen är jag ingenting.