Livet är ingen dans på rosor brukar jag få höra, alla har motgångar, du är stark, du klarar detta.
Jag kan tyckas stark i folks ögon, men sanningen är att den lilla Simone innanför det hårda skalet i själva verket är livrädd för det mesta, som mest av allt bara vill lägga sig ner på golvet och skrika, gråta, sparka och slå, som bär på så mycket skuld och skam, som äcklas av sin spegelbild, som inte en klarar av att hålla sig på rätt sida om rännstenen.
Den Simone vet knappt någon att den ens existerar.
Varje dag så klär jag mig i min skyddsutrustning, jag vågar stå upp för mina åsikter, jag vågar prata med människor, jag kan vara rak och ärlig, jag talar om för de som påpekar mitt utseende att acceptera mig som jag är eller dra.
Människor runt mig tror att jag har gott självförtroende och god självkänsla, för att jag i deras ögon accepterar mig för den jag är, men dom skulle bara veta, men jag låter dom få tro att som känner mig, men jag vet att dom inte gör det..