Ja, jag kan ju sluta om jag vill…

Jag kommer ihåg att det började när jag var ganska liten, kanske redan vid 7 -8 år.
Då var det ju inte så avancerat och definitivt bara nån gång då och då. Mest för att många andra gjorde det.

Sen, ju äldre man blev desto mer intressant blev det ju, man bytte tillvägagångssätt och rutiner.

Jag kommer ihåg att när jag var runt 11-12, då började det på riktigt, ja då började jag med riktigt tunga grejer.
Jag byggde en koja i mitt rum för att ingen skulle se vad jag höll på med och så fort nån kom in gömde jag allt under en kudde eller täcket. Man visste ju att man var körd om någon kom på en.
Vid den här tiden kunde jag aldrig ana hur allvarlig det skulle bli och vilka följder det skulle få.

Men jag höll mig på ungefär samma nivå i ganska många år där och inte förrän jag var ungefär 14 insåg jag att det fanns många andra ungdomar som också verkade vara fast i det.
Plötsligt blev det så tydligt för mig att jag inte var ensam. Jag anade att fler kände som jag och att det faktiskt fanns vuxna att prata med, vuxna som lärt sig hantera sin situation.

Detta fick mig dock inte att sluta, snarare tvärtom, mitt beroende blev värre än nånsin och det fanns ingen hejd. Jag njöt i fulla drag och jag brydde mig inte om vilka och hur många jag försummade och trampade ner på vägen.
Nu smög jag inte med det heller, jag talade vitt och brett om min ”hobby” och umgicks med folk som också var djupt nere i det, vi blev nästan som en liten sekt. Men jag skulle ju hellre kalla det familj eller åtminstone cirkel.
Kicken man fick gång på gång var obeskrivlig, det var den som drev mig, sökandet och suktandet efter mer och mer. Girigheten nådde ingen gräns.

Mitt fall och uppvaknande kom väl våren 2005, då hade jag hållit på i nästan 10 år, från första gången räknat. Det var, en alldeles vanlig dag – inget märkvärdigt på något sätt.
Men något fick mig att stanna upp. Jag såg på mig själv och på mitt liv och insåg hur innehållslöst det egentligen var. All tid och energi jag ägnat åt mitt, ja såkallade missbruk, var bara förgäves. Vad hade jag vunnit på det? Lycka? För en kort stund ja, ett lyckorus då och då men som allt annat gick över rätt så snabbt.

Så nu står jag här idag, nästan helt ren. Jag har haft mina återfall och misslyckanden, det må jag erkänna. Det var inte lätt alla gånger, men jag känner att mina krav på mig själv har förändrats och jag ser på livet ganska annorlunda nu.
Givetvis så känner jag ofta suget, suget efter den där härliga känslan, adrenalinet rusandes genom kroppen. Pirret som får en att känna sig både illamående och exalterad, men nu kan jag stå emot. Oftast.

Jag har insett att lite då och då, det dör man inte av. Så länge man kan kontrollera det och det inte blir en vana, så är det helt okej och till och med hälsosamt.
Men, till skillnad från förut så, nu kan jag sluta om jag vill…



Jag kan sluta skriva om jag bara vill.