fyfan.

cyklar med en darrande känsla, behöver nog äta, måste vara därför jag darrar? - snart e jag nog framme vid berget och då är de Ca: 3 km kvar. fyfan är det så långt? går så trögt, magen kurrar , känner mig yr. folk som åker bil längs vägen måste verkligen titta på mig just när jag ser ut och känner mej såhär... tänk om mamma kunde ha slutat jobbet tidigare och bara hoppat ur bilen längs vägen och slängt in mig och cykeln i bagaget. men de händer aldrig. för gud vill mej helt klart något illa. just i denna tanke hör jag de som jag nästan mest fruktar, (åskmuller) nu gäller de att cykla fort som fan och de går ännu trögare, känns som att allt går i ultrarapid och svetten sipprar ändå? jag svär ,skriker åt bilar och folk som glor i dem. nu blixtrar de också och tankarna går som när man ska ramla av hästen och man hinner tänka hundra tankar i slomotion om och om igen..
tankarna med åskan är tack vare en kille jag jobbade med på psyket ett tag. han sa att innan blixten slår ner i en, står alla hårstrån på kroppen uppåt som om man ryser otroligt mycket...... och tamefan mina hårstrån stod verkligen rakt upp medan jag cyklade i full fart, nu är de dags att dö. jag bara kände hur blixten snart skulle slå ner i mej och grannen skulle hitta mej liggande hoppande av elstötarna längs trottoaren och skicka en uppeldad tjej med likbilen.
Iaf så var jag framme vid huset och regnet bara öste ner, kände mej räddad. och när regnet kommer är ju åskan över. tack gud.....