Jag är så liten, så liten och så svag. Mina båda ben
är brutna, och mina vingar går inte att användas.
Förlorar man sitt sätt att fly på kan man aldrig resa
sej upp. Jag är rädd. Darrar, fryser.

Plötsligt kommer en stor varelse, hon tar mej upp ur
min bädd, tittar på mig och hon ser ut som, ett
monster.

Hon tar mej ut ur båset, i ljuset hör ja mina vänner
skrika, jag försöker med all kraft att fly, men
vingarna är oanvändbara. Detta monstret tittar på mig
med snälla ögon nu. Empati.

Jag är maktlös, jag har ungar som väntar på mat. När
ja dör, dör de med. Monstret vet inte om att mina barn
väntar, tänk om vi kunnat prata. Hon kunde lagt upp
mig i mitt bo med barnen och somnat in sakta med dem
tillsammans, ingen rädsla.

Naturens gång……………………………….

Monstret för mig i i skogen där jag trivs. Hon stryker
mej över vingen. Varför?
Jag ligger i en ny bädd bestående av papper, löv och
en barkbit. Tror att hon tror att jag känner mej trygg
i skogens dofter. Jag är rysligt rädd.. de känns som
ett skräckscenario.

Hon stryker mej……………….. plötsligt går livet i revy.

Krossad,,,, jag ser mej krossad , jag ser mina egna
inälvor liggandes. Jag är fri. Jag flyger. Ser mina
barn. De ligger i boet och äter mask som de fått av en
annan fågel mamma.

Jag ser katten som från början fångat mej när jag
letade mat till mina ungar. Jag ser monstret stå
bredvid min krossade kropp med en blodig sten…hon
skriker, grinar. Låter som hjärtesorg

Hon ville mej verkligen väl. Jag led.


Jag var den vackraste fågeln sandra någonsin sett. Jag
var gul på magen och hade små bruna förstående ögon.
Jag var vacker fast jag var sjuk.


Nu var jag fri. På väg mot mina gamla släktingar.