Att vemodsförknippa. Barndomen.

Mamma har en ny kille igen. Boris heter han. Aldrig att han blir lika hemsk som Göte. Men ändå. Eller så blir han det. En gång försvann mamma med Göte. En hel vecka var de borta. Det kändes längre. Och du fick vara hos mormor. Mormor luktar surkål och glömmer att pussa dig innan du ska sova. Mamma glömmer aldrig. Fast den gången var du helt säker på att mamma aldrig skulle komma hem. Och idag var det någon som la krokben för dig när du skulle till matsalen. Alla skrattade och det gjorde ont att ta emot sig. Fortfarande ömmar handflatorna. Boris kan inte var lika illa som Göte. En gång kom han in till dig när du skulle sova. Han gjorde nästan inget. Fast du visste ändå. Boris gör tårtor. Tårtkonstnär säger mamma. När du fyllde nio – det var för två veckor sen – kom Boris med en fin tårta han gjort själv. Emma 9 stod det med slingrande röda bokstäver över den gröna marsipanen. Du gillar inte ens marsipan. Men Boris hade i alla fall gjort den själv – till dig. Pappa har aldrig gjort en tårta till dig. Han kom ihåg att skicka kort faktiskt. Det var nog när du fyllde sju. Men din pappa är snygg och du tror du minns att han luktade gott. Boris luktar karl. Du kände det en gång när han skulle vara snäll och krama dig godnatt. Alla var bjudna på Saras pyjamasparty – alla tjejer nästan, tror du – inte du. Du har Stella. Stella är jättestolt över att hennes namn betyder stjärna. Du vet inte vad Emma betyder. Men det var pappa som valde det i alla fall. När du tänker på det blir du också stolt. För faktiskt bara en månad sen ringde han också, från Borås. Du hade fått en ny lillasyster. Det är säkert inte han som bestämt hennes namn. Hon skulle heta Hanna sa han. Det bestämde säkert den där Annika. Du har aldrig träffat henne – eller kanske en gång på landet – men du tycker att hon är gråtorr och har fula kläder. Inte som din mamma. Boris ska bjuda mamma på middag ikväll. De ska gå ut, sa mamma och lät sådär lite uppspelt. Men om hon går kanske hon försvinner igen. Och du törs inte. Törs inte att mamma går igen. Idag sa fröken att du var så duktig på att stava. Mamma brukar aldrig fråga om hur det går. Men fröken ser alltid glad ut när du gör rätt. Du vill göra rätt. Du hoppas att mamma inte går ikväll. Boris står i hallen nu. Hans lite röda näsa och en bukett fula rosa blommor. De kostar trettionio kronor. Du såg en farbror sälja dem på torget förra helgen. Mamma ler fånigt. Snart kommer Lena och ska vakta dig. Mamma skulle behöva vaktas. Hon försvinner. Du försvinner inte. Du är liksom naglad i lägenheten med den trasiga manchestersoffan. Nu snöar det.

Hon står mot väggen i korridoren, för att Markus har tryckt upp henne där. Säkert tio av de andra killarna i klassen står runt dem. Och hon vet precis. Markus måste visa att han vågar. Och nog vågar han alltid. Hon förbannar brösten, som blivit alldeles för stora, alldeles för fort. Och så blundar hon, och där kommer händerna. Ropen följer på. De firar, hojtar och tjoar upphetsat. Sen går de. Hon måste gå in på toaletten som luktar kiss och gråta. Anders är jättesnygg och har snälla ögon. Men hon är för ful och för duktig och för rödkindad för att han ska se henne. Om han såg henne skulle hon kanske få vara en del i det. Hon gillar honom nog inte ens. På fotot i katalogen håller alla de coola tjejerna hand med någon. Hon tycker att hon ser flottig ut. Och varför valde hon egentligen en tajt tröja. Hon skriver alla rätt på geografiprovet. Så går hon hem och ler mot föräldrarna. De är så stolta att de strålar. Men borde hon inte sminka sig lite? Vill man att killarna ska se en måste man anstränga sig lite. Annars kan man inte mäta sig. Men hon vet bättre. Mäta sig kan hon aldrig. I smyg drömmer hon om Sofia i 9B och rör vid sig själv. Natten är som mörkast i November och det lindrar mer än vårsolen någonsin gjort. Det var tre veckor sen Elin ringde henne senast.

Rummet är litet och mörkt. Väldigt mörkt. Om det är hösten eller någonting från mig själv vet jag inte. Kvinnan ser på mig, införstådd. Här är hon som ska lyssna på mig. Men jag kan aldrig gråta, för det kommer att synas när pappa hämtar mig sen. Och när han vet att jag gråtit får han den kletigt oroliga pappablicken. Det är nog att de vet att jag är här. Jag skäms, och samtidigt är det så behagligt. För även om rummet är litet får jag plats här. Livet är så mycket. Det ligger högar av böcker, på skrivbordet och i huvudet på mig. Och så tycker jag mig kunna se märket. Jag är helt säker på att det finns ett stigma. Och att vi som har det kan läsa av varandra. Jag skyr alla de stigmatiserade, för det är ett sätt att sky mig själv. Kanske att ingen ser att jag har fläckarna om jag står bland tillräckligt många av de andra. Jag tror att jag lyckats med schablonen. Ändå räcker det med att jag vet själv. Vem jag är egentligen. Jag kan inte andas i sammanhang. Jag läser för henne ur min dagbok. För när jag läser är det distans till händelseförloppet. Aldrig hela historien. Ögonblicksbilder är vad jag kan handskas med. I rummet är det mörkt och hon ser ändå att jag färgat håret. Förra veckan kunde jag inte hålla mig från att gråta när vi fick en biologiuppgift. Jag orkar snart inte bevisa mig längre. Jag lovar att alla tycker jag är jättekonstig nu. Det satt en lapp på anslagstavlan i A-huset. Klara är en lipsill stod det.

Du gråter och skriker i protest när mamma sätter på sig kappan. Fast Lena håller om dig, fast Boris lovar att ta hand om mamma, lovar att han tar med henne hem igen. Du tror honom inte. Mamma kommer att försvinna. Plötsligt lovar hon. Mamma lovar att de inte ska gå. Säger att de ska sitta i stora rummet och dricka vin istället. Du vann den här. Men du kan ändå inte somna. För kanske att de går ut när du sover. Kanske drömmer du något hemskt. Och när du vaknar och vill att mamma ska trösta är hon inte kvar längre. Somnar gör du först när du hör Boris säga godnatt och dörren går igen. Mamma kommer in och pussar dig. Fast hon redan gjort det en gång. Mamma glömmer aldrig.