En gång, för inte alls så längesedan, föddes en flicka i liten spansk bergsby. Hon föddes en het och stillastående natt, men i detsamma hon drog sitt första andetag började det regna. Hon fick då namnet Lluvia, för hon var lika efterlängtad av sina föräldrar som regnet var av befolkningen i den torrlagda byn. Lluvia liknade andra små flickor, med den skillnaden att hennes ögon var aningen klarare och hennes blanka, svarta hår skiftade lätt i blått. Hon var ett harmoniskt barn. Grät bara ibland, för att hon kanske var hungrig, eller trött. Det är ju så barn kommunicerar, innan de fått ett språk. Att Lluvia fötts var det lyckligaste som någonsin hänt hennes föräldrar. Och, märkligt nog, råkade hennes tidiga år i livet även vara de mest gynnsamma för jordbruket på väldigt lång tid. Det regnade precis lagom mycket och grödorna frodades.
Lluvia var ett mycket älskat barn, och ett mycket lyckligt. Hennes föräldrar absolut avgudade henne och behandlade henne med stor respekt och förståelse. Hon hade många vänner också, för hon kunde få andra att känna sig speciella. Detta gjorde såklart att hon nästan inte hade någon anledning att vara ledsen och i princip aldrig behövde gråta. Lluvias fjärde, femte och sjätte år sammanföll med månadslånga torrperioder över landet. Endast någon enstaka och mycket kort regnskur drog ibland in. Inget kunde växa, människorna fick snåla med vattnet och djuren fick gå in i ladorna för att inte försmäkta under den stekande röda solen. Man vände sig frågande mot skyn och undrade vad man gjort för att förtjäna detta. Vad skulle krävas av befolkningen för att få regnet åter? Skulle de bli tvungna att offra något? Vad hade de gjort för att så uppröra naturens makter? Ni förstår, detta var på en plats där man hade stor respekt för naturen och dess kraft och vilja.
Lluvias sjunde höst kom, lika obarmhärtigt het som hennes sjunde sommar. Ändå var hon glad, hon skulle ju få börja i skolan. Det ville hon gärna, för hon var nyfiken på det mesta och hennes mamma hade sagt att nu skulle hon få lära sig nya saker. Lluvia tänkte sig att nu kanske hon skulle få veta varför det aldrig regnade. Det brydde inte henne personligen så mycket, men hon hade sett föräldrarnas oroliga blickar och förstått att det där med regnet måste vara väldigt viktigt för dem. Av sin magister fick barnen papper och askar med kritor. De skulle rita precis vad som föll dem in, sa han. Utan att veta varför tog Lluvia den blå kritan och började täcka hela pappret. Magistern passerade bakom hennes bänk och såg ner på teckningen.
- Och vad är det du har målat? frågade han vänligt.
- Det är regnet, svarade Lluvia, utan att tveka.
- Lilla vän! utbrast magistern. Tänk att du som bara är en liten flicka sitter här och gör dig bekymmer över regnet. Tänk att det gått så långt.
- Men varför kommer inte regnet?
Hon tittade på magistern. Om någon satt inne med svaret så måste det väl vara han.
- Den som det visste, flicka lilla. Den som det visste. På något vis har vi upprört naturen.
Så var han tyst en lång stund
- Nej barn, nu tar vi rast.
De hoppade rep. Lluvia hoppade högt, drog upp knäna under sig och undersökte om hon kunde vara i luften så länge att repet hann gå två varv. Hon lyckades inte riktigt, utan landade precis på repet och stöp. Hon föll framåt och landade på båda knäna, som skrapades. Det blödde ymnigt och gjorde hemskt ont. Lluvia började gråta, högt och ljudligt. Tårarna strömmade. En lärarinna var snart framme hos henne för att trösta och plåstra om. Emellertid tappade denna snart koncentrationen på sitt uppdrag, för hon kände ett stänk i nacken. Fler hade känt det också och snart stod varje person på skolgården med ansiktena uppåt och smakade på regndropparna. Det spred sig ett jubel. Torkan var över, de skulle kunna odla igen. Människorna var oantastligt lyckliga. Även Lluvia hade känt vätan och häpnade nu så till den grad att hon glömde hur ont hennes knän gjorde. Gråten övergick i små snyftningar och strax var hon helt tyst och bara förundrad. I en knapp minut hann hon känna dropparna mot huden innan regnet upphörde tvärt. Luften gick ur folksamlingen. Det låg som en tung besvikelse över hela samhället.
- Nåväl, det var åtminstone något. Det kommer säkert mer, suckade man.
Nu var Lluvia en mycket intelligent flicka, en som funderade mycket och var snabb att dra slutsatser. Och nog hade hon märkt att det inte börjat regna förrän hon gjort sig illa. Och visst hade det väl slutat i nästan precis samma stund hon upphört att gråta. Och även om hon tyckte det lät helt vansinnigt, kunde hon inte släppa tanken på att det var hon som styrde över regnet.
Den kvällen när hon låg i sin säng kom hennes pappa som vanligt in för att pussa god natt. Han såg genast att något bekymrade hans dotter.
- Vad är det min skatt?
- Det är mitt fel att det inte regnar pappa
- Men älskade lilla fjärt! Hur skulle det kunna vara det?
- För idag när jag slog mig så att jag började gråta så började det regna. Men så fort jag blev glad igen så kom det inget mer.
- Det var säkert bara en tillfällighet. Vi har gjort naturen orätt, det är därför det inte regnar. Men du ska se att det snart börjar igen. Som du sa har det ju faktiskt redan kommit en skvätt.
- Mmmm. Godnatt pappsingen.
- Godnatt min lilla droppe.
Oavsett vad hennes pappa sagt var Lluvia övertygad om att hon hade rätt. Så nästa dag i skolan gick hon fram till den största och stöddigaste flickan, henne alla var rädda för.
- Hej, nästan viskade Lluvia.
- Hej snorunge, vad vill du.
- Jag… Säg det elakaste du kan komma på till mig.
- Va?
- Gör det bara. Säg något riktigt dumt.
- Jag jobbar inte på beställning tjejen. Dessutom har du ju inte ens gjort mig något.
- Gör det ändå.
- Mäh! Lägg av eller. Är du fullständigt blåst? Ber du om att bli förnedrad?
Och nu blev Lluvia så less och förbannad över att inte få någon hjälp att ögonen tårades för den sakens skull. Hon grät i frustration över att ingen förstod vad hon ville visa. Och vad tror ni hände då? Just det, det började regna.
- Ser ni nu, grät den lilla flickan. Det regnar bara om jag är ledsen.
- Befängt! utbrast någon.
- Nej, icke, sa då trädgårdsmästaren. Hon har rätt. I två dagar har det kommit regn vid exakt den här tiden. Och vid båda dessa tillfällen har just det barnet gråtit. Och se bara på hennes ögon. Inte har ni väl någonsin sett ett annat barn med så klar blick? Och skiftar inte hennes hår i blått? Är det inte nästan så att hon vore en regndroppe i mänsklig skepnad? Den flickan är vår gåva från naturkrafterna. Hon är vår räddning, bara vi får henne att gråta.
I sin triumf över att ha fått rätt blev Lluvia så glad att hon glömde gråta. Genast upphörde skuren.
- Det är sant, skrek en pojke. Hon är regnet! Sluta inte gråta! Du måste rädda min
pappas grödor. Tänk på något riktigt ledsamt.
Och Lluvia tänkte på övergivna kattungar, och på barn som svalt i Somalia. Hon tänkte på att gå vilse i öknen utan mamma och på att julen var flera månader bort. Men alla dessa hemska tankar kom henne inte mer än att snyfta. Således kom heller inte mer än ett lätt duggregn. Fler och fler hade nu börjat samlas runt henne, som satt i gruset. Fler hade förstått sambandet. Och fler ville desperat hjälpa just sina familjer.
- Men gråt då! Vill du att vi ska torka ut och svälta?
- Precis! Du tänker väl bara på dig själv. Du vill väl inte rädda oss.
Någon kastade en sten på henne, inte större än ett ordentligt gruskorn men ändå gjorde det ont. Ondast gjorde det nog att någon ville henne illa. Alltså grät hon.
Och varje dag var det likadant. Människors samlades kring Lluvia och ville att hon grät för deras skull. Flickan kände ju sitt ansvar och hulkade lydigt. På sin väg hem från skolan träffade hon frodiga mödrar som spottade på henne eller kallade henne något fult, så att hon skulle bli ledsen. Det var ju ett enormt uppdämt behov av regn i den lilla byn. Någon vecka senare blommade allt. Gräset var grönare än man kunde minnas att det någonsin varit. Grönsaker och säd växte och ingen gick längre törstig. Ingen förutom Lluvia. Hon kände sig alldeles torr inombords och det gick knappt att känna igen henne längre. Hennes hår hade börjat skifta i grått, snarare än blått och hennes gyllene hy hade blivit vit, närmast genomskinlig. De tidigare så klara ögonen verkade simmiga. Fortfarande blänkte de, men de gnistrade inte längre. Lluvias mamma och pappa oroade sig hemskt för henne. De insåg ju att deras dotter var den enda som kunde rädda byn, men det skar så i dem att se henne ständigt i tårar och så eländig.
- Nej, sa hennes mamma till sist. Du är dyrbarare för oss än några växter i världen och än någon annan levande varelse. Vi flyttar nu. Vi ger oss av härifrån, till en plats där ingen vet vem du är, där du kan få vara en vanlig glad flicka igen.
- Går inte! skrek Lluvia. Flyttar vi dör alla här. De behöver mig. Försöker ni tvinga mig flyr jag upp i bergen. Och så sitter jag där och gråter för mig själv.
Så gjorde hon också. Hon sprang upp bland bergen. Hon sprang till dess hon inte orkade springa längre och där satte hon sig ner, lutad mot en sten, för att gråta. Men inga tårar kom, hon var fullständigt tömd på den vätskan och bara så trött. Och när hon satt där, eländigare än någonsin förut kom en annan flicka fram till henne.
- Hej, sa hon. Jag heter Consuela, vad heter du?
- Lluvia.
- Varför ser du så bedrövad ut?
- För att jag inte kan gråta
- Men det är väl inget att vara ledsen för? Det är ju roligare att vara glad.
- Jo, men om jag inte gråter torkar hela byn ut. Mina tårar är regnet, så jag måste alltid vara ledsen.
- Jasså?
Consuela plirade förtjust mot henne.
- Får jag berätta något förfärligt för dig då? Jag viskar det till dig nu. Jag lovar att det är det mest fruktansvärda du kan tänka dig.
- Okej, suckade Lluvia, men gör det fort, för se hur solen bränner och hur gräset redan har börjat torka.
- Lita på mig…
Så lutade sig Consuela mot henne och viskade länge och väl i hennes öra. Men det var alls ingen tragisk historia. Det var något av det mest dråpligt roliga Lluvia hört i hela sitt liv. Hennes ansikte sprack upp i ett brett leende och huden började återta sin ursprungsfärg.
- Fruktansvärt va? fnissade Consuela.
- Mycket! utbrast Lluvia förtjust.
Och nu skrattade de båda så att de kiknade och nerför Lluvias kinder trillade stora blanka tårar. Hon skrattade så att hon grät. Och från skyn föll regnet utan att ett moln var i sikte.