Det ligger en kyrka efter vägen
mellan lindar och sten
som talande tystnad från
dinglande gren

Där har själar sin skönhetssömn
som stoft och som aska
men i rosenrött skimmer
för ögon likt daggkåpans
eviga längtan i sommarens sköte


Flämta för ljuset för livet
genom kyrkogårdens murar
så att änglar gråter floder
till vår kärleks alla moder
I hopp och förtvivlan och nöd
är rosen alltid röd
för levande som död