queenia
53 år
Dagbok
Dagbok - September 2010
Onsdag den 22 September 2010
6. The final coundtdownJo, jag grät mycket i Israel. Det var som om alla spärrar försvann. Jag kunde sitt på en bänk ute, i entren, och gråta okontrollerat i timmar. Känddes det som. Ingen störde mig. Ingen sa något. Alla visste vem jag var. Vakten som stod där, hade blivit ditposterad för min och pojkens skull. En biffig karl, med ett enormt vapen på ryggen. Hjälp. Jag vet inte ens vad sådana maskiner heter. Men han såg väldigt respektingivande ut. Inga fler journalister vågade sig in längre. Det var efter ett sådant intrång och jakt efter mig och pojken som, sjukhusledningen satte in en vakt. Vid ett tilfälle satt jag i ett väntrum, med pojken på en brits vid sidan om mig, och väntade på undersökning. Där satt andra mammor och pappor. Kvinnorna var traditionellt muslimskt klädda. Alla såg bekymrade ut, men säkra på sin plats, sin position i detta lilla samhället som väntrummet speglade. Förrutom jag. En marsmänniska. Helt främmande. Förstod inte koderna, vad som förväntades av mig. Ingenting. Pojens blick. Hans lilla hand som sträcker sig mot min. Och orden som följer. Gråt inte, allt blir bra.... Purimhögtiden - Israel största högtid - firades under dessa dagar. Det är en tacksägelse högtid för att en drottning räddade israelerna från dess fiender, i gammaltestmentlig tid. Högtiden firas med karnevaler, gåvor och mycket godis. Till och med de mest religiösa ledarna släpper loss under högtiden. Pojken fick dagligen besök av utklädda ungdomar som besökte sjukhuset med gåvor. Det kom karnevalståg, trollkarlar och en massa andra trevliga besök. Som tur fick pojken sitta upp, den dagen som vi blev hämtade till aulan av karnevalståget. Där skulle någon politiker tala, ett lokalt band spela. Det var dans och ståhej. Kaniner clowner och hundar, körde runt med barnen i rullstol och dansade till musiken. Och jag grät. Storgrät. Bölade som aldrig förr. Hela kroppen skakade på mig. Allt rämnade, när den första låten som dånade ur högtalarna var Europes *the final coundown"
Läs gärna de föregående delarna. R.I.P 19/2 2009 Tisdag den 21 September 2010 5. Arnoldkopia på besökDet var tisdag morgon, som vi annlände till Tel Aviv. Tredje dagen var Petri, tvungen att åka hem och ta hand om de andra barnen. Det blev ett sorgfyllt avsked. Hur skulle jag kunna orka vara alldeles ensam i detta så fullkomligt annorlunda land? Men det gick, på grund av alla fina människor som kom på besök, som tröstade som pratade. Det var en taxichaufför med familj, han hade bevittnat händelsen och kom på flera besök; det var pojkens pappas vän som också kom på besök. På lördagskvällen satt jag just och väntade på denne vän. Han heter Ben och var som jag tyckte, en sympatisk människa. Vad jag inte förstod då, var att han hade mörkat en del väldigt viktiga saker! Men det tar jag upp vid ett annat tillfälle. Medan jag väntade på Ben kom personalen in på rummet och sa att vi har besök från ambassaden. Okej svarade jag. Skoj, alltid trevligt med sälskap! Men varför kommer Ambassadpersonalen vid den här tidpunkten? Det var ju knappast kontorstid, på en lördag kväll och den mest akuta biten var ju redan avklarad! Och Purim högtiden var igång. Så varför var dem här????
Jag anade redan då att allt inte var som det skulle. Familjen som kom, fick mig att undra också. Mannen var som tagen ur en action film. Faktum är att han påminde starkt om Arnold Schwarzenegger! Han var väldigt storväxt och lång. Ansiktet var hårt som granit. Inget leende nådde upp till ögonen. Hans fru var som tagen ur någon amerikansk såpa. Uppsminkad och blonderat upptuperat hår, direkt tagen ur Mina värsta år. Med perfekt långa naglar. Barnen en tonårsgrabb, som kunde lite svenska och en liten tös i min pojkes ålder. Den perfekta lilla familjen. Men knappast folk från ambassaden?
Han började konversationen med att presentera sig och säga att han inte var från ambassaden, men att han hade kontakter högre upp och därför hittade dem oss. Jag tittade frågande på dessa människor som gjort intrång under falsk flagg in i sjukhusrummet. Jag frågade, varför dem hade kommit och fick svaret att eftersom tonårspojken kunde svenska så ville dem naturligtvis se pojken och se vad dem kunde ställa upp med. Okej? tänkte jag... Dem hade vuxenpraliner med sig till pojken. (?) Hur man nu kan ta med sig sånt till en sju årig pojke? Jag blev så orolig av deras närvaro så jag sa att vi går till entrén, för att röka. Jag frågade kvinnan om hon kunde hjälpa mig att få över pojken in i rullstolen. Hon visste knappt hur man lyfter ett barn. (? )När vi kom ner, Så satte vi oss. Jag gav flickan lite pengar och sa till henne att ta med sig pojken till drickaautomaten. Jag ville ha bort barnen ifall pratstunden, skulle bli mindre trevlig. Kvinnan började direkt efter det förhöra mig om det som hänt! Om varför detta hade hänt? Vad jag visste om pappans status? Mannen hade gått iväg för att parkera bilen. Och där satt jag ensam med kvinnan och hennes långa naglar och skulle svara på alla hennes frågor. Och jag lovar dig. Polisen hade inte gjort det bättre. Eftersom jag vid det tillfället inte visste något om någonting, inte mer än det som tidningarna skrev om, så kunde jag inte svara heller. Hon såg besviken ut och strax därefter kom Arnoldkopian och hämtade sin familj, med bilen. Ja, han kom ut och cirkulerade en stund vid oss, men när han upptäckte att jag inte hade några svar på kvinnans frågor och hellre ville prata om vardagligheter - om livet i Israel - då sa han till sin familj att han hade bråttom. När dem åkt så gick hjärnan hos mig på högtryck. Vilka var dem? Varför kom dem? Vad hade dem för intresse av mig och pojken? Jag brukade vilja ha visitkort av alla jag träffade, för att ha kontakt i framtiden! Jag fick ett sådan kort av mannen, som jag la på bordet. Problemet var att jag aldrig återsåg det kortet mer. Vem tog det? Kunde kvinnan ha smugit in kortet i fickan medan hon hjälpte mig att föra över pojken till rullstolen? Jag vet inte. Inga andra kort försvann för mig! Jag frågade personalen ute i receptionen om besöket och dem var förvånade och sa att dem inte visste att det inte var ambassad personal. Jag släppte detta - tills jag kom tillbaka till Sverige och fick mer obehaglig information. Om man säger så, jag är helt övertygad om att det är den Israeliska säkerhetstjänsten som skickat det här paret på mig. Att dem kom med barn som "en familj? var ett alibi för att få komma in till mig. Varför hade dem annars ljugit för sjukhuspersonalen om dem hade ärliga avsikter?
Till minne av min sons far. R.I.P 19/2 2007 Tisdag den 21 September 2010 4. FlygplatsvakternaDet finns en sak jag inte kan släppa! Hur kunde en man ta sitt liv och göra sig skyldig till ett mordförsök på ett av världens mest bevakade flygplatser? Hur kunde vakterna släppa honom efter första förhöret, när han ansågs som ej tillförlitlig? Varför bokade flygplatsmyndigheterna, inte bara en, utan upp till tre nya biljetter åt honom och pojken - efter varje gång han missade planet? Varför tog dem inte honom i förvar, efter första missen? Hur kunde han snurra runt obehindrat i nästan tolv timmar på flygplatsen? Hur kunde denna man, efter incheckningen ta sig tillbaka till flygplatsentrén utan visum? Om någon av säkerhetsfolket på flygplatsen - och dem är många - hade tagit honom i förvar och hjälpt honom på planet så hade inte detta hemska hänt. Men det skedde inte - VARFÖR? Myndigheterna bokade om - ej ombokningsbara hembiljetter - för att han inte var välkommen mer i Israel. Han ansågs redan i incheckningen som mer än lovligt snurrig. Han hade inte ens sitt bagage med sig - och inga pengar. Men dock sina flygbiljetter! Han förhördes i en timme, och släpptes sedan. Enligt vittnen - vännen han besökte i Israel - så grät han på väg ut från förhöret. Sedan släpptes han och kunde spatsera runt från femton tiden till 02,45 då han slängde ner pojken och dök ner själv mot en säker död, mot järnvägsspåret nedanför. Enligt ett annat vittne kom tåget just när pojken landade. För att komma tillbaka till flygplatsentrén, måste man ha inresevisum. Dem som gått igenom incheckningen kan omöjligt komma tillbaka. Det finns vakter var tjugonde meter. Och dessa vakter litar inte på någon. Jag vet jag har själv varit där. På väg ut från flygplanet, i gången mellan själva byggnaden och flygplanet - redan där stod det vakter. Inga trevliga individer utan burdusa män, med ett ordentligt vapenarsenal på ryggen. Dem tog tag i Petri, och frågade honom vad han hade för avsikter att besöka Israel. Petri stod där helt nollad, för det första var vi trötta, och fortfarande i chocktillstånd. Jag ställde mig jämte, för att vänta, då ifrågasatte vakterna varför jag stod där. Då svarade jag lite tyket - jag var grymt irriterad - att det hände visst någonting på just den här flygplatsen för ett dygn sedan! Det var något om en man som slängde ner sin pojke och tog sitt liv, eller hur? Jag är pojkens mamma, och den här mannen ni har framför er, är min make. Så släpp förbi oss nu. Vakterna tittade på oss med en helt ny attityd. Dem lämnade tillbaka inresepapperna och passen och lät oss gå vidare, samtidigt som dem beklagade och nästan bugade. Vi hann inte så långt förrän nästa kontroll var aktuell. Jag lovar, det var kontroller hela vägen ut. Trots att ambassadens personal, tolkar, och ett par poliser stod och väntade på oss en trappa ner. Hela vår delegation blev kontrollerad. Detta ger mig en indikation att flygplatsen i Tel Aviv är ett av världens mest bevakade flygplatser. Och det är i och för sig inte konstigt. Israel med sin politiska och religiösa situation är en måltavla för allehanda terrorister och knäppgökar. Under resan tillbaka till Sverige blev vi också kontrollerade, vart tjugonde meter. Bara att få komma in på flygplatsen, från ambulanstransporten var svårt. Jag vet inte riktigt vad dem sysslade med. Men ambulansföraren gick in på flygplatsen och kom tillbaka. Vi fick åka till ett annat ställe. Sen gick vår SOS sköterska iväg och snackade. Det tog nästan en timme innan Lufthansachefen kom ut till ambulansen och hjälpte oss in. Trots att jag hade pojken i rullstol, en SOS sköterska och en lufthansachef vid min sida så kontrollerades vi. Lufthansa chefen lotsade oss, lite baksides, genom hissar som endast används av personal för att komma till rätt ställe. Men ändå - vakterna var på oss överallt. Och jag frågade Lufthansachefen, om inte vakterna litar på varandra. Dem ser ju varandra. Nä, svarade han, här litar ingen på någon.Vi kom fram till McDonalds, och köpte lite mat åt pojken, men Lufthansachefen ville ha oss vidare, han skulle på andra ärenden och ville ha oss förbi alla vakter. Tror du pojken fick ha kvar sin dricka. Nej! Men det har jag hört tidigare, att inte ens bebisar får ha vällingflaskor på flygplanen och reglerna är samma överallt i världen. Jag säger inte att jag blev otrevligt bemött, nej, tvärtom. Folk visade mycket empati, och kärlek, när dem såg vilka vi var. Lufthansachefen återvände till och med, när vi skulle upp på planet. Och han bar personligen in pojken och kysste honom i pannan, samtidigt som han bad en välsignelse över honom. Detta hände faktiskt många gånger under de tio dagar jag var i Israel. ---------------------------------------------- Nästa del kommer jag att berätta om ett mindre trevligt besök vi fick på sjukhuset. Ett besök som fortfarande ger mig kalla kårar. Ett besök som ger tyngd åt mina teorier att det inte bara var en dåres missgärning det som hände..... Till minne av min sons far. R.I.P 19/2 2007 Tisdag den 21 September 2010 3. Kulturchock i IsraelVi grät! Och pojken, min lille prins bara tittade på mig, och höll mig i handen och sa.. mamma det blir bra.. allt blir bra...
SOS International hade bokat ett hotell åt oss båda, i Tel Aviv, som vi bokade om till sjukhus hotellet, för att vara så nära pojken som möjligt. Men när det var dags att lämna sjukhuset så blev det stopp. Jag fick inte lämna pojken - vilket var en enorm lättnad för mig, men Petri fick inte vara kvar hos oss! När en engelsktalande ass. kommer in så får jag reda på att jag skulle naturligtvis ha hämtat lakan etc. och gjort i ordning för natten. Men det var ju ingen som informerat mig -jag visste inte ens att man skulle SJÄLV gå till förråden och förskansa sig... ALLA var välkomna till sjukhuset. Araber, asiater, ryssar, somalier. Jag vet inte varifrån alla nationaliteter kom, men fick höra att sjukhuset nekar aldrig någon vård. Det är ett världskänt specialistsjukhus. Och jag fick mycket respekt för deras kunnande och generositet... Trots att jag var väldigt förundrad över bristen på städning och inflygande fåglar, och insekter som käkade upp delar av mina boots... Men det är något jag ler åt idag. Det viktiga är att dem lyckades lappa ihop min pojke och alla andra som söker specialistvården på detta sjukhus, som alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Sjukhuset lät oss vara där i tio dagar, för att vara på den absolut säkra sidan angående pojkens hälsa!
Till minne av min sons far R.I.P 19/2 2009 Tisdag den 21 September 2010 2. Nej, vem fan kunde ana?...... Nästan direkt frågar han varför pappa inte var där. Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle komma till Himlen. att jag HATAR DIG!!! JAG HATAR DET DU GJORDE MOT POJKEN, DIN FAMILJ, MIG OCH MIN FAMILJ!!!! JAG HATAR ATT LEVA I KONSEKVENSERNA AV DIN FÖRVIRRADE HJÄRNAS OHYGGLIGA DJUPDYKNING!!!! Till minne av min sons far R.I.P 19/2 2007 Tisdag den 21 September 2010 1. Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle dö..En vintermorgon i februari 2007, knackade det på vår dörr.. Jag hörde inte första lite blyga knackningen... men hundarna hörde, lyfte på öronen och huvudena... Petri sköt upp som ett skott ur sängen, drog på sig jeansen och dök ner för trapporna. Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle dö..
|
2011augusti (1)juli (3) 2010oktober (1)september (6) augusti (1) |