...  nålarna sticks in

i öronen

i hjässan

vi sitter där på rad

i ett rum

väntandes som små barn

på vår tur

sköterskan kan sitt jobb

lugnt och metodiskt

sticker hon in nålarna

lägger på filten

tar varsamt i handen

och

fortsätter till nästa, och nästa och nästa

tills alla fått sina nålar till havsbruset som stilla ljuder ur högtalarna.

....

... första ryckningen kommer efter någon minut.

men då är sköterskan redan iväg

.

Det är halsmusklerna som jobbar.

Nackmusklerna fortsätter

och jag känner hur hela huvudet

dunkar mot den sköna fåtöljens baksida.

Nålarna bankas djupare och djupare in,

och får till följd ännu starkare reaktioner.

Jag vågar inte röra mig

vågar inte skrika

vill inte störa dem andra

som så lugnt

mediterar till ljudet av havsbrus. 

Men jag hör inget hav.

Det enda jag hör är pulsens

allt häftigare trummande.

Snart når den crescendot.

Snart brister allt. Explosion

Ångesten tar ett strypgrepp om halsen.

Fortfarande dunkar huvudet mot fotöljen.

Strypt. Dem kommer hitta mig strypt här.

Här, i sälskap av tio andra medpatienter,

kommer jag sakta, strypas av mitt monster.

Det monstret som redan dödat en person

i Tel Aviv för ett halvår sedan.

Ja, monstret har hittat mig nu,

var annars, om inte på en psykavdelning

Jag ler. Vilket öde.

Huvudet dunkar.

Strupgreppet ökar, sin kraft

och jag känner illamåendet

ta över.

Men jag spyr inte.

Vill inte skämma ut mig.

Vad skulle dem andra tro om mig?

Jag vågar inte visa

för dem andra

att jag bebos

av ett monster

som är villigt att döda.