Meningslösheten är en djupt rotad böld i mig, under ett yttre som inte ens är välordnat längre kan man inte ens se början på kaoset som gömmer sig där under. Och alla säger till mig att ha tålamod, det kommer bli bra, saker kommer att kännas lättare snart, livet kommer att kännas lättare snart. Men snart är för lång tid och jag har inget tålamod att vänta. Snart är en evighet. 

Jag har alltid den ena gardinen fördragen. Den är ful och gul med träskgröna blommor på. Det andra fönstret är inte fördraget och utanför ser jag träden som rör sig ostadigt (eller stadigt), i vinden och jag är en del av den världen men ändå inte. För trots att jag kan komma och gå som jag vill härifrån är det en ständig påminnelse om att jag inte tillhör världen. Eller vad säger jag, alla tillhör världen. 

Men världen tillhör inte mig.