Jag undrar ibland över vad jag varit i ett tidigare liv? En havssköldpadda?

För det är något speciellt med havet. Det är så stort, skrämmande, vilt och otämjbart.

När jag var i Italien med min familj låg hotellet precis vid havet. En kväll eller en natt så stod jag där på stranden och tittade ut. Jag var helt ensam, det var i början av april och inte badsäsong än.

Jag minns en våldsam lust att kasta mig i, låta de svarta vågorna svepa iväg mig. Så skulle jag simma med fiskar i all evighet.

Jag är rädd för att simma i havet, jag är rädd för maneter, jag är rädd för fiskar och krabbor och sjögräs. Men jag simmar ändå i havet, just för känslans skull.

Men står jag ensam på en klippa eller på en strand blir jag alltid rädd för mig själv. Rädd för att jag inte ska kunna motstå mina impulser, ta sats och rida iväg på strömmen medan mina lungor fylls av havsvatten. Havet lockar mig med alla mysterier, gömda skatter och med det stora djupa, det där oändliga. Eller snarare, illusionen om det oändliga.

Jag som är uppvuxen vid Västkusten har fått se en hel del av havet, jag som varje år har tagit en färja till Estland fram och tillbaka är van vid att vilja hoppa i, men gör det aldrig.

När jag var yngre hade mina morföräldrar ett hus vid havet. Det låg inte vid en sandstrand, det var en långgrund vik omgiven av klippor och berg, som på sommaren fylldes av barnfamiljer och grillande par.

Men det är allt något speciellt med havet.