Jag behöver få skriva. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Det är ett primärbehov. Något för min överlevnad.
Det är så mycket inom mig jag inte kan få utlopp för. Och det skrämmer mig. Jag skrämmer mig med mitt skrivande när jag ser vad jag skriver och andas in i mina texter- ingenting är verkligt, ingenting är overkligt.
Men på ett eller annat sätt måste känslorna ut.