när skrivandet slår tillbaka. Som en knytnäve i magen. Varför hålla på med det här. Finns det någon mening med detta. Dag ut och dag in. Tvivlet. Ökenkänslan. Det är ett sådant extremt ensamt hantverk. Det var det som fick mig att sluta skriva för ett antal år sedan. Borde jag inte ha lärt mig något av detta? Det har jag. Jag vet att det inte är tillfredställande att lägga sig platt och undvika det hela. Då ligger det bara och lurpassar. Nej nu tänker jag ge det en match istället. Ännu en skulle jag väl säga. Jag behöver naturligtvis fråga mig varför jag skriver det jag skriver. Varför dessa dikter som i stort sett blir obegripliga. För det mesta. Men det är ju där jag måste vara. Tänja språket. Leta efter de precisa nyanserna. Det som måste finnas kvar när det mesta skalats bort. Se var gränsen går. Var det brister. 

Ibland, det ska sägas blir jag begriplig. Tillochmed för mig själv. Det är som att dansa i mörker. Turerna blir oförutsägbara.