Det har kommit och gått. Sonettskrivandet i nutiden. Lotta Olsson, Magnus William-Olsson och Malte Persson. Något i formen är oerhört lockande. Åtminstone för mig. Men svårt är det. Inte att följa reglerna, det går att klara ut. Men att få det där lättsamma flytet som känns fullständigt självklart och naturligt.

För mig har det också kommit och gått. Jag har gjort mina försök tidigare. Det är som att när sonetten slår klorna i en, ja då är det inte helt lätt att tänka på annat. T.o.m i sömnen ligger jag och räknar stavelser. Det är sant. I morse när jag vaknade visste jag. Vad jag behöver för att få till rytmen. Eller snarare hålla fast i rytmen.  Jag har stirrat mig blind på ordens innebörd hittills. det har fått som konsekvens att jag hamnat i otakt eller baktakt eller någon takt som inte hör hemma i en sonett. Nu behöver jag bara tänka på Babar x 5. Och se det fungerar!

Sen finns det ju en hel rad andra svårigheter. Och val att göra. Rimflätningen ska vi inte tala om. Men om jag håller på tillräckligt länge i sömnen kanske det också kommer? 

Den här dagen har blivit viktigare med tiden. Med åldern. Naturligt liksom. Numera händer det varje år. Någon eller några har lämnat. Det kommer närmare. Det blir annorlunda när det gäller människor som alltid funnits med. Nära. Ljusen får en större plats. Symboliken blir viktig. Att bära med sig de som inte längre finns med. Förstå att livet inte är något att ta för givet och är ändligt.