av dimman
pirlande pärlande
kokonger



från himlen
tvinnande tunna
silkestrådar



runt bröstbenet
i armvecken
från anklarna



trevande tårar
längtande leende



diodröd blinka
hennes ryggrad
när han sällsynt
svävar förbi

kom
innerlig
igen

rör
inifrån
igen

ge färg igen
åt det av mej
som inte är av kött
och ben

lys
stjärnorna
igen

och
mörkret
min vän

det märker vi
som del av oss
och färgsätter
med liv

vit
morgon
igen

ny
start
och sen:

gör vanlighet
till minne blått
som svävar bort
i himelen

dina ord kommer från dina önskningar
och blir mina löften
det är tid emellan


vår tid


ha tålamod så vi kan förstå



dina känslor kommer från dej
men känns i min kropp
det är luft emellan

tunn luft

kom närmre så vi kan andas

hon blev sån
omvandlad till du
utbytbar inuti

du satte dej på tronen
viskade ut sanning på
sanning

om hennes liv

nu är där tomt
hon sågar sakta isär din sittplats
bit
för
bit



och bygger samtidigt upp en ny

Flyhänder över ängarna
fladdrande mjuka
frifingrar märker, skriver
överallt där förändring sker
medan vindarna vänder riktning
framåt, framåt
åt sidan
i blåsten
sker

mirakel

genom nattsvärta
(höst vinter)

det har samlats tankar för
bearbetning
luddigaste ludd klarnar
och eventuell osynlighet
träder fram

förbi ögonlocks-tröskel
här är ljust

just i öppningstillfället
omringande husen
som solskens-sidor
varmthett
(frukost lunch hemmakaffet)



inför
dagen
mittemot

sommardagen
svettkletig med hallonsaft
och bistick

och briser
genom öppna fönster
tunna gardiner
och knirrande blekta furugolv

därom vittnas nu
friskfläktande vår sol
du har ett stadigt tag om bikinin
tills värmeångan landar tungt
mot våra stränder



det utlovas kumulus

som älvstrimmorna
längs med morgonspeglingen
över sjöutsikten

förnimmande skira



som hudberöringar
känns med fingerletningen
utmed barnaliv

och verkar så sköra



som vårviskningar
genom öronförtätningen
från smånäbbarna

de första så spröda



som det fuktiga
smakar kall-hisnande
mellan tungorna

hos de unga kära



som doftpuffar
retar kaffelängtanden
när frukosten

serveras så nära

ryggraden viker vingar
en efter en
fjättrad

invid

dölj mej




slut min hörsel med
ditt evighetsmummel

våga mej ett
hemlighetsliv



från djupblå illusion

en flock fjärilars

tysta uppmärksamhet
mot fönstret


en grupp hjärtslags
väntande otålighet
mot omvärlden



en vinges färg
som
klaffrytm


kom

åt



en inandning
   mot min överarm

ögonblick
rör sej ovanligt
utmed skratt

snuddar vid
gropar som
aldrig förr
setts

någons

iris
vilar klart
mellan glas
kanske omvänt

alldeles
i början

jag räknar gatstenar



tåg
en vilja att veta
parallella linjer mot en bestämd
destination

biljetten är löst
betalad
enkel
 
solen skiner
vindarna vänder
träden slår ut
armarna

välkommen,
trasiga fåglars
vingar lagas
för egen flykt



jag räknar gatstenar

en röst, ett ord
mot varje sten
för mej framåt
lätta skor
alla tror
på
det här



jag räknar

antalet resdagar
innan den verkliga
resan
och jag reser mej
lyfter huvudet
lyfter armarna
reser hus över
taknockar
och följer gatorna
via
riktningar
parallella



gatstenarna, räknade

ger trygghet
solvarma mot nakenfot
jag vet det här
följer rösten som lagts på sten
på sten
vid sten



jag räknar gatstenarna
innan nästa hörn

 
strimma



onåbar
flyktigt vädersväng mot kväll
blundar horisont

jag har en röd färg
i min tankebank
som flätas fast mot kanten

resolut

 
de omringar




väljer en egen vrå
i vid vinkel
och ett  paraply

resten fyller jag med
pelargonblom


startar om, min resa, som kalejdoskop

Jag har bilden framför mej;
framstupa knästående
med en hand i marken och
den andra håller mot fukt
exakt  tre fingrar under
bröstkorgen

blicken stint i min

och jag kommer ihåg, de
där skrattrynkorna, de
där rogivande, nu
på samma sätt
som

om det inte hände

under tung kropp
når inget in

hårt hållen knut
löses inte ut av
vanlig fukt



det behöver lättas upp
lufts löften lyfter

invindar
under

jag har en grön
matta under mina fötter
ibland snöar jag från
taket


vi har en karusell
mellan våra tankar

ibland kastas
det ut

det där

det är förunderligt
hur rätt det
landar

så lätt
ibland

även fast

vi är vilda
som tamboskap
med ögonen strax
ovanför gräsytan
bara för att
slippa
se