Fredag den 27 November 2009

Loggbok - Gotland 19-23/11 -09 (Del 3)

Söndag 22/11 - forts.
Himlen klarnar något. Det är bara någon timme till att det börjar skymma. Vi går ner till stranden. Tar en omväg på hemvägen. Går uppför Brissundsbacken. Här åkte pappa kälke som barn. Det var en sport att klara den sista kurvan. Allt som oftast hamnade pappa i Bror Ericssons gödselstack.

Vi är uppe vid landsvägen. Förr fanns här en telefonkiosk. Det var hit vi gick för att ringa till mormor och morfar, till farmor och farfar. Mamma ville ofta ha med sig 5-kronor. För ibland fanns mycket att prata om.
Men telefonkiosken är borta sedan många år. Och mormor och morfar likaså.
Inget är beständigt. Vare sig människor eller ting. Det är bara minnet, det vårdade, det som kan föras vidare. Bara det kan bestå.

Måndag 23/11
Vi skall åka med morgonbåten. Den går redan 07.05 och vi har satt klockorna på ringning 05.30. Pappa har glömt att ställa om mobilen till vintertid. Han vaknar redan 04.30.
Vi städade redan igår kväll. Vi skruvar ner värmen för att spara el. Stänger av vattnet. Drar för gardinerna och gör oss klara att åka till hamnen.

Det är becksvart ute. Här finns inga gatlampor. Bara någon fartygslanterna på havet och stjärnorna som lyser och en strimma månsken.

Att hitta en ledig plats på båten är inget svårt. Vi är få som reser till fastlandet denna morgon. Jag försöker hitta en bekväm ställning för att sova. Kanske slumrar jag till. Jag vet inte. Båtresan går ändå ganska fort och vi har en vacker vy utanför fönstret när vi passerar Bedarön i fartygsleden in till Nynäshamn.

På vägen från Nynäshamn passerar vi ödeshögen. Den som inte känner historen kan ta den för en vanlig rishög. Men detta är ett hundraårigt minnesmärke över brudparet som rånmördades här i skogen. Pappa brukar ofta säga att vi borde stanna och lägga dit några grenar. Det har vi aldrig gjort och Ödeshögen blir mindre för varje år. Historien om det mördade brudparet håller på att falla i glömska.

Pappa lämnar av mig utanför porten. Jag går igenom posten. Mest reklam. Tar en dusch. Byter om.
Jag går till jobbet och är där straxt efter lunch. Sätter mig vid datorn. Loggar in. Öppnar Outlook och har 34 olästa mail.






Onsdag den 25 November 2009

Loggbok - Gotland 19-23/11 -09 (Del 2)

Lördag 21/11
Pappa har lämnat ett skrivet meddelande. Han är ute på en promenad. Tänker att han snart är tillbaka. Sätter på kaffet. Väntar.

Vi tar bilen upp till kyrkogården i Väskinde. Tänder en lykta vid farmors grav. Vi köpte nya batterier igår.

Det är sex år sedan nu. Morgonen när mamma ringde. Berättade att farmor var död.
Jag kommer på mig själv att tänka på farmor ibland. Som när jag äter tunnbröd eller dricker Pommac. Jag saknar farmor och hennes omsorger. Hennes förmåga att se, att få männsikor att känna sig sedda, älskade.

Men farmor är också gåtan. Hon som flyttade från Västerbotten till Gotland. Hon som nästan alltid var sängliggande. I behov av hembiträde, av uppassning i vardagen. Men den självklara värdinnan vid fest. Det var något med hjärtat. Hon behövde vila och skulle inte anstränga sitt klena hjärta. Men det var inget fel på ditt hjärta, farmor. Tvärtom.

Jag tänker på dikten som jag skrev för många år sedan. Dikten om kyrkogården. Om släkten. Om farfars systrar som blev 17 år. Om farfars far. Historierna som pappa berättat om alla dem.
Diktens slutvers berättade om att jag en gång, precis som min far, skulle berätta allt för mina barn för att alltid minnas dom som varit.
Men jag har inga barn. Är 32. Kanske är jag en yttersta gren som inte trädet flätar vidare.

Söndag 22/11
Vi har haft vackert uppehållsväder i två dagar. Idag annorlunda. Gråhimmel och tät dimma över havet.

Vi sitter vid köksbordet. Pappa berättar om barndomen. Han är uppväxt här i trakten. Han berättar om släkten, de människor som bodde här förr. Det är som att varje hus äger en historia. Tragedier blandas med färgstarka persongallerier.

Jag har hört historierna förr. Men jag måste höra dom igen och igen. Det är nödvändigt. Måste memoreras. Känner ansvar för att föra vidare.
För när pappa är borta. Vem skall då känna historierna?
Historien om 1949. Året då berget rasade. Och att Arne, den saknade fiskaren, samma dag flöt iland vid Norderstrand. Eller om den excentriske Grevberg och hans galna husbygge vid bergets kant. Än idag finns en gavel kvar av huset.

Jag tänker också på att det kunde varit pappa som tappat fotfästet i snödrivan. Hamnat under skolbussen den där dagen. Nu var det en annan pojke. En klasskamrat som dog. Pappa fick leva. Men pappa såg allt. Och minns.






Måndag den 23 November 2009

Loggbok - Gotland 19-23/11 -09 (Del 1)

Torsdag 19/11
Vi bestämde för ett par veckor sedan att åka till huset på Gotland. Bara vi. Pappa och jag. Han pensionär i behov av att aktiveras. Jag med begynnande tecken på utbrändhet, magkatarr som åter gjort sig påmind. Behov av att andras. Koppla bort.

Pappa hämtar mig direkt från jobbet. Trots att han kört vägen till Nynäshamn hundratals gånger, kanske tusen gånger, är GPS:n påslagen. Frågar inte varför. Kanske är det för att varnas i god tid för fartkameror. Kanske något annat och ett svar jag inte vill veta.

Vi har bara bokat biljett. Har vare sig hytt eller vilostol. Hittar till sist två lediga platser i restaurangtorget bredvid ett äldre par. Slår oss ner. Pappa löser ett sudoko och jag läser gratistidningarna på båten.
På andra sidan gången en kvinna. Vacker. På stolorna runt bordet hon sitter vid, en väska, en jacka och något annat. Men hon håller inga platser. Hon har reserverat bordet åt sig själv, hägnat in sig i någon sorts ensamhet.
Jag tänker att vi alltid reser till eller bort från något. Det finns inga mellanlägen. Denna kvinna synes mig resa bort.

Vi kommer fram till huset straxt efter midnatt. En släkting i Visby har satt på värmen. Vi behöver inte frysa i natt.

Fredag 20/11
Jag vaknar sent. Pappa redan åkt till Visby. Handlat fruksotbröd. Vi äter frukost och pratar. Samtalet är trevande. Vi söker båda öppningar.

Huset ligger på berget. Havet straxt nedanför. Jag går ut. Ser ut över strandängen, fiskelägret och ut över havet. Jag går stigen ner till stranden. Skulle kunna skriva ord om tomheten, det ödsliga landskapet, de igenbommade sommarhusen. Skulle kunna skriva ord om svårigheten att finna fäste. Men jag måste välja andra ord. Jag måste vidare. Jag skriver om hemkomst, om att veta sitt ursprung. Jag väver tankar om barndomens somrar. Jag väljer ord om stillhet, om lugn. Det lugn som andas djupare in mig.

Soltimmarna har varit få i november. Men idag är himlen blå. Ljuset är vackert om hösten. Nedtonat. Stillsamt.

Jag läser någon timme på eftermiddagen. "Den allvarsamma leken". Jag vet att jag inte borde läsa den efter allt som hänt. Vi äter middag. Dricker vin. Ser på TV innan vi drar oss tillbaka till våra rum.







Fredag den 13 November 2009

Trött och slut - tanke fredag kväll

Jag känner mig så slut och trött
på jobb och slit och leda.
När kommer lycka?
Min gamla krycka
är sliten, ful och nött.
Och vägen måndag - fredag
har lite smak av sött.
Men nu är det helg!
- Jag är ensam ikväll...

Jag känner mig så trött och slut
på dar där inget händer.
De många åren
bär sorg i spåren
och smärtan den vill ut.
Jag undrar om det vänder.
om så för en minut?
Allt du har är tid!
- För mig - ingen frid....