Elália

35 år

från Malmö

Dagbok

Dagbok - Mars 2008

« Tillbaka till dagböcker

Så, kanske jag ska ge mig på att föra dagbok här också. För de som är intresserade av mig och ett helt annat skrivsätt och innehåll, såklart, än vad som finns under \"Poesi\".

Måndag den 31 Mars 2008

Reflektera drömmarna.

Har jag sagt det, att jag har lärt mig att sluta drömma? Ett stort framsteg för att rent av palla med allt, eller i alla fall det mesta. Må jag säga. Fast tänk ändå så besynnerligt; att min verklighet är någon annans dröm.

Jag har nog aldrig, vad jag i skrivande stund kan minnas, haft en enda bestående dröm. Oavsett vad det än har handlat om för ting som faktiskt hade kunnat vara rimliga förverkliga.
Flertalet vänner sprutar ut sina drömmar om framtiden och de flesta har verkligen också lagt ned sin själ på att så ska det bli. De engagerar sig i sina liv, sliter taktfullt och medvetet för att uppfylla de där målen -som också verkligen kvarstår sedan den där tanken föddes och utvecklades till en dröm.
Och det har väl fyllt mig med ett visst hopp att de är så viljestarka, men nog aldrig inspirerat mig till att skapa egna konkreta drömmar. Varaktiga sådana. Eller så har det helt enkelt varit så meningslöst på något vis. Eftersom ”det aldrig blir som man drömt om”. Eftersom ”vägen dit är förjävla jobbig och slöseri med tid och liv”. Eftersom jag ogillar förändrinar då jag har så förbannat lätt för att tröttna, och lika lätt för att kasta mig fram på nya vägar.
Det är ofta omständigt, men turligt nog inte så påfrestande som det skulle kunna vara. Som det ibland kan vara.
Kanske har jag vant mig vid att det är så det är, att det är sådan jag.

”Försök att inte tänka så mycket”, menade Ling.
Nej, jag försöker att göra mig själv en tjänst genom att inte göra det. Men det är sällan som det går att stänga av. Men det kan man ju också vänja sig vid, till en viss gräns i alla fall. Jag menar, så länge som det finns substitut för avreaktion emellanåt.
Jag tror att hela mitt liv består, och har bestått, av onåbaradiffusa illusioner som bara fått mig att se jävligt kritiskt på verkligheten. Drömmar har jag haft, flera tusen orimliga. De få som jag faktiskt har försökt realisera har jag tröttnat på, så fort de tagit fast form. Mossa växer inte på rullande stenar, så att säga.
Faktiskt är det väldigt tragisk, lite ödesdigert på något plan.
Men det är så det är, och det är faktiskt jävligt okey.

2008

augusti (1)
april (2)
mars (1)