Redan medlem?
Logga in
från Malmö
Dagbok
Dagbok - April 2008
|
Men det är jag ju inte, så klart.
Tisdag den 1 April 2008 Jag må låta bitter.Det är nu tredje gången som jag ger mig på det här med att blogga. De två tidigare har jag totalt glömt bort vart de skapades och vad jag fick för mig att kallas. Så, för att de som nu inte har fantastiska helgon och inte ska behöva skapa någon för att ta del av mitt fantastiska liv om ett alldeles fantastiskt jag så ska jag ge det här ett seriöst försök. Woho.http://kattasaklart.blogspot.com/ Ja, och du... det var aldrig min mening att såra dig. Jag trodde faktiskt inte att du skulle ta det så hårt, att du förstått för ett minst ett tag sedan att det hela liksom runnit ut i en obefintlig sand. Eller i alla fall skulle komma att göra det. Att du skulle se det som en kul grej. Som livet bjuder på ibland. Vissa saker betyder mer än andra, och små saker som inte varar så länge är minst lika betydelsefulla. I längden. Nu kommer detalj-fantasten i mig fram igen. Som ett outtalat uttryck i ett par vackra ögon, som ett personligt födelsemärke på någons kind, som en viss replik i en film som man minns, som ett dansande löv av flera hundra, som en svettig lock mot en klibbig panna... Det är sällan min mening att såra. Nuförtiden -får jag lägga till, för ärlighetens skull. För ärlig har jag ju också blivit. Jag har nog förbättrats på många sätt. Kanske man lär sig av sina misstag ändå, som det heter. Misstag och misstag, vilket misstag kan vara större än misstaget att någonsin ha blivit född till den här verkligheten? Misstag existerar inte, det som existerar är det som faktiskt betyder. Om man räknar någonting som ett misstag så värdesätts det förmodligen inte som någonting överdrivet bra. Varför då lägga ned tid och energi på att gräma sig? Felsteg, visst. Felsteg går jag med på existerar. Jag snubblar ofta och har alltid gjort, inte för att jag är vare sig klumpig eller speciellt dumdristig, snarare för att livet funnit mig som en trevlig prick att lägga ut krokben för. Kanske ser jag hysteriskt rolig ut när jag gör mitt bästa för att styra upp allting igen, kanske jag har lite udda metoder för upplösning och så vidare som det försöker få mig att ändra på. Och det är ju bra, vilket som egentligen. Kanske man faktiskt lär som man lever och lär som man lever, när man väl lever och inte först när man levt klart. Det mesta är faktiskt helt okey, jävlas livet med mig så jävlas jag tillbaka. Varken mer eller mindre. Även om livet nog är lite hårdare mot mig än vad jag förtjänar ibland, lite tuffare än vad jag själv är. Visserligen kanske mycket, eller också lite, går ut över fel saker och människor ibland, men då är ju allting precis som det ska. Som en god alternativt ond cirkel -en slags näringskedja. Life is life, nanananana går en låt. En annan går Ah la la la la la life is wonderful Och det är ju så det är, life is life and life is wonderful och så ett litet \"ahlalala\" eller \"nananana\" i slutet med en nästan galet lycklig inlevelse för att folk ska tänka \"fan, den här låten får mig verkligen att må så sjukt bra och känna att livet inte är så jävlar kasst ändå\" och så hamnar den på topplistan och alla går omkring och är euforiska i tron om att en låt -skriven av minst tio idioter för att den skulle kunna bli så jävlar positiv- har förändrat deras tillvaro. Ungefär så. Att jag älskar Jason Mraz Life is Wonderful och kan sitta och lyssna på den på repeat i flera timmar är i detta fallet inte väsentligt för allmänheten. Tisdag den 1 April 2008 Blond.Det har slagit mig på sistone att jag nog inte är så intelligent ändå, och detta är ju rent förfärande för mitt ego och dess högt värderade standard.I en diskussion förra veckan märkte jag plötsligt (ja denna tragedi skedde väldigt oväntat) att jag inte riktigt hängde med i alla utbyten av ord, och att då inflika och avbryta med ett uppenbart korkat ”va?” eller ”vad menar ni?”, vore då att sänka mig till en nivå långt under jord -det vill säga en otänkbar utväg för att lösa problemet. Hellre att jag spelar för fin och ointresserad för konversationen i fråga, tänkte jag. Ja, i de banorna började jag grubbla, och i takt med att jag spann vidare på denna spännande idé så blev jag allt mer döv för vad som sades runt omkring mig. När jag väl vaknade upp ur mitt spännande dagdrömmande om hur jag på snyggast vis skulle ta mig ur situationen genom talangartat skådespeleri (som är att föredra) så kände jag mig urdum, dels för att ha låtit mig själv flyta allt längre bort bara för att bli ännu mer lost i konversationen, och dels för att de andra lite oroligt såg på mig stora ögon och undrade om jag var okey. Antingen är bara det ren idioti, att jag insjuknar i min egen oro för att inte framstå som dum -för att istället lura min egen intelligens och verkligen bli korkad. Det hade ju räckt med ett fånigt men helt normalt litet ”förlåt, vad sa ni?”, istället för att utstudera värsta planen för att snyggt ta mig ur en situationen som jag lyckades försvåra avsevärt bara för att inte verka dum. Vad dumt! Eller så är jag alldeles för djup för mitt eget bästa, men det är det ju såklart ingen som tror på. Allra minst jag. Jag är ju världens ytligaste människa, ha, det intalar jag mig var dag för att kunna överleva världen med öppna ögon. Vad jag ville komma till; kan det vara så att jag rent av har blivit lite småtrög på senare år, eller är jag helt enkelt bara så sjukt splittrad (emellanåt) och påtagligt tankspridd (alltid) vissa dagar? Jag röstar med ett brinnande hopp för det senare. ~ Whether, I’m a lover. Wither, I’m a flower. ~ |
2008augusti (1)april (2) mars (1) |