PanicPicnic

36 år

från Örebro

Dagbok

Dagbok - Mars 2009

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 16 Mars 2009

A peek inside alla uppradade ord, jag når aldrig någon botten

Det här är på inget sätt någon fin dikt eller ens en text som ska försöka vara nåt och bli omtyckt och älskade precis så som jag gör varenda dag. Inte texter då, utan mig själv. Jälva egoist men fucking hell att det är synd om mig. Jag hoppas att någon kommer in med en pistol och skjuter mig. Bildligt eller bokstavligt, spelar ingen roll. Jag hoppas jag får bra beröm på min uppsats men hur svårt är det att se igenom en fasad. Sjukt mycket sprickor i min dessutom, men alla har nog med "sitt". Vad är det alla vanliga människor gråter hulkande och dunkar huvudet i golvet åt då? Vad får dem att klösa upp skinnet och blöda genom kläderna? Vad skiljer mig från dem?

När man kommer till en punkt att "jag bryr mig inte längre, nu får det gå som det går", är det någon slags botten? Jag kommer aldrig ens nära den där berömda "rock bottom" som man måste slå ner i innan man kan ändra sig själv eller vad fan det nu är man kan ändra på. Livet? Livet är ju bra. Rock bottom, ja. Aldrig nått botten. Inte ens efter kemisk medvetslöshet räddad tillbaka till ett liv med bra framtidsutsikter från det håll läkarna stod på. Kanske är genetiskt oförmögen att nå en botten? Man kanske bara fortsätter ner, ner, ner, ner, tills... ja, till vad? Det fruktade mördandet av sig själv på valfritt vis? Fjärde gången gilt liksom. Intox intox su-tankar och destruktivitet. Psykakuten är full med kameror, alla lyssnar och ingen bryr sig. Nu ska jag vara duktig och gå, hejdå.

2009

juni (1)
mars (1)