PanicPicnic

36 år

från Örebro

Dagbok

Dagbok - Juni 2009

« Tillbaka till dagböcker

Hittade en gammal text på datan, fortfarande aktuellt ämne i min värld så... istället för att skriva en liknande:

Måndag den 15 Juni 2009

2007-01-03

Det är nu jag inte längre tror på det bara är så lätt att bli något jag en gång varit, kanske. Aldrig någonsin har jag ens förstått mig på mg själv. Hur ska någon annan lyckas lista ut vilken av alla känslor som är den jag egentligen känner när jag själv inte kan sätta namn på sådana känslor. Dom hoppar. Tar över delar av min kropp, min hjärna, för korta stunder eller längre stunder. Ibland är det svårt att veta, eller kanske mer att märka, när en känsla försvinner och lämnar plats åt en annan. Åt tomhet då och då. Den där paniken jag beskriver är nog inte det man brukar kalla för panik men jag har inget annat ord som kan ringa in vad det är som händer med mig när jag helt enkelt tappar bort mig själv i känslor så starka att jag dör i vilket fall. Oavsett om jag kämpar emot eller släpper efter. Besatthet? Demonisk förtvivlan. Vem som helst skulle kunna säga åt mig att inte ta så allvarligt på min panik. Det gör jag inte, det är den som tar så allvarligt på mig. Så beslutsamt kväver varenda liten hoppfull känsla och brusar högt i mina öron. Svartnande synfält men utan känslan att förlora medvetandet, snarare en känsla av att förlora kontrollen över medvetandet. Helt utan förvarning. Och ärligt talat spelar det ingen roll hur mycket jag försöker kontrollera mig just då, tala förnuft med mig själv, övertyga om lugnande halvsanningar, trösta med trygghet eller helt enkelt bara slappna av och andas. Antingen är jag för svag, eller så är den andra delen av mig för stark. I vilket fall kommer jag inte undan. Det är därför det är så farligt med ensamma nätter utan någon som helst distraktion från mina tankar. Jag kan existera i likgiltig apati, bara jag slapp misshandlas av mig själv sådär när känslorna tillslut tar sig igenom min kallsinniga sköld.

Nu kommer det krypande. Inte starkt som om nätterna men i korta sekunder skakas allting omkring av alla motsägelser jag lever efter. Det bryter ner mig ganska så osynligt. Sliter neråt när jag andas ut, skakande. Men idag ska jag inte bli dragen dit under ytan där jag inte kan andas, inte kan fly och inte vill kämpa. Ändå är det då jag kämpar som mest. Tar till våldsamma åtgärder bara för att inte behöva ätas upp inifrån av paniken, eller vad det nu är. Jag måste hitta verkligheten. Inte låta mig bli lurad av något jag själv skapar. Inte dö. Hur sjukt låter inte det, att jag hellre riskerar livet med vassa knivar än att bara släppa taget och låta mig förtäras helt av den där känslan.

2009

juni (1)
mars (1)