Onsdag den 21 Mars 2012

Onsdag 21/3 2012

Ljuset gör sitt återtåg, stegar stolt och självklart tillbaka in i våra liv.

Hjärnan har börjat aktiveras. Dofter och intryck överallt, som jag inte förnimmade förut. På något sätt är det hoppfullt.

Inuti är det samma gamla kaos, det som inte går att organisera. Det som inte går att förklara, det är som alltid en trasig kompass.

Jag har få konkreta saker att säga. Det jag säger är svävande, svårfattligt, inåtvänt. Varför känns allting skevt alltjämt?

Så undrar jag också varför jag alltid måste ha någon att tänka på. Rent tvångsmässigt. Varför är det så svårt att glömma människor? Måste man alltid förälska sig? Samtidigt har jag aldrig i mitt liv känt det på riktigt. Jag är verkligen bara en ungdom. Jag inser det nu.




Onsdag den 14 Mars 2012

Onsdag 14/3 2012

Jag vet att det här inte är någon dagbok. Det är en sporadisk reflektions-logg.

Det är förundrande hur livet går i vågor. Jag är nyligen hemkommen efter en fantasiliknande visit till en annan stad, där jag hälsade på min fina vän som går på Scenskola i denna mycket, mycket lilla stad. Fem dagars dröm.

Jag och M är som systrar. Vi har alltid, sedan vi först sågs, varit ihoptrasslade i hjärttrådarna. Jag älskar henne djupt och intensivt. Hon får mig att leva mina drömmar.

Precis som allt annat i mitt liv är vår vänskap också kantad av sorg och smuts. Ord som inte menades, som liksom kom ur mig fast inte från mig, som under inflytande från onda krafter. Skada det man älskar mest, den största tragedin som kan hända.

Nu är vi vuxna och fria. Jag med mina fysiska och psykiska problem, finner en stor tröst och trygghet i hennes frihetsvildhet.

Vi levde ut våra drömmar på det mest fysiska planet. Älskade i samma säng, delade två unga män. Morgonen efter var vi fortfarande systrar och allt kändes så bra.








Måndag den 5 Mars 2012

Måndag 5/3 2012

Jag står till axelhöjd i känslor.

Såg P idag. Flyktinstinkten tog över, och skammen. Den kommer efter. Reptilhjärnan tvingar till reträtt, jag såg en jagad rygg som försvann.

Skammen.




Lördag den 3 Mars 2012

Lördag 3/3 2012

Jag kan inte skriva. Inte koncentrera mig. Det måste vara något temporärt.

Jag bytte bostad. Ett skönt ombyte, omstart, ett luftigt rum med trägolv. Att sova på golvet, det är underskattat.

Kommer på mig själv med att leta och gå omvägar med flit. Letar efter en annan människa. Jag trodde inte att det skulle komma till den här punkten.

Jag gav mitt hjärta vid femton års ålder, gav min kropp vid sjutton och har sedan dess vandrat både hjärt- och kroppslös. Det rent fysiska har smält ihop med det psykiska och bildat smärtminnen i kroppen, i mjukdelarna. Jag ska sakta återta min köttsliga boning. Mitt hjärta dock, är borttappat och ligger någonstans i en flyttlåda på andra sidan atlanten. Jag kan höra hur det kallar, och jag kan se framför mig hur min efterlysta kommer gående mot mig.

Rent konkret så träffar jag nästan aldrig en annan människa som jag känner kan förstå mig, och som jag kan prata med. Nu har jag gjort det och undrar om jag kommer få träffa den här människan igen.


Tänk att få beröra någon, någon gång... lämna spår i själssnön. Inte för min skull. För din. Att skriva om kärlek är så fånigt enkelt. Det bara rinner. Kärlek eldar på all sorts kreativitet. Jag vet inte, på något sätt associerar jag kärlek med banalitet, med tonårsnaivitet. Jag har inte upplevt den i vuxen form. Jag har förälskat mig om och om igen tusen gånger, men aldrig riktigt älskat, förutom mina vänner, som jag kniper hårt mot hjärtat.

Och jag vill förklara att jag är en människa med taggarna inåt.