Skye

47 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - April 2007

« Tillbaka till dagböcker

2003-09-02

Fredag den 13 April 2007

Att leva

Att Leva. Ett litet ord som låter så okomplicerat. Det verkar så enkelt. Simpla regler och förutsättningar som ska vara lätta att följa. Men livet är en evighetslång utbildning. Saknas de grundläggande kunskaperna tar det tid att reparera.
Det tar tid att bryta en mångårig vana att ta på sig skulden för allt och nå insikten att det inte är dig det är fel på. Att förändra en destruktiv livsstil och förmågan utnyttja alla tillfällen och möjligheter för att göra sig själv illa. Att skapa en tro på sig själv och bygga upp ett obefintligt självförtroende. Att göra upp med det som varit och acceptera det omöjliga i att förändra det förflutna. Det som tagit ett halvt liv att bygga upp förändras inte över en natt.

Hon har närmat sig sitt förflutna. Med ordens hjälp har hon sakta, sakta tagit steget ut i det okända men ändå så välkända. Allt finns sparat i hennes tunga minnesryggsäck, färdigt att packas upp när helst hon vill och vågar. Skräcken är stor men hon kan ändå inte låta bli att öppna ryggsäcken då och då.
Medvetet skadar hon sig själv. Åsamkar sitt väsen den värsta av smärtor. Den inre smärtan, som tillfogar själen dödliga sår som aldrig läks. Fysisk smärta är alltid uthärdlig, hur svår den än är. Det är den psykiska smärtan som sakta får hoppet att dö.
För att stå emot smärtan krävs en styrka hon inte besitter. Hennes kropp är för liten för att rymma allt det som gör så ont. Hennes själ är låst och hon finner inte nyckeln. Men de fragment som sipprar ut genom nyckelhål och dörrspringor gör att hon inte längre vill låsa upp dörren till sitt inre. Dörren till sitt förflutna.
Ångestens vassa fingrar griper efter hennes hjärta. Han vet precis när han ska slå till. När hon är som mest sårbar. När hon sänkt garden för en sekund. Hon har ingenstans att fly och hon är inte stark nog att bekämpa honom. Istället släpper hon in honom, välkomnar smärtan trots de djupa ärr den lämnar efter sig.
Inser att hon än en gång har misslyckats. Hon klarar inte att möta det som hon en gång varit. Det som format henne till den person hon är idag. Hon lever med det lilla barnet, hon lever med minnena. Men hon klarar inte av att möta dem.

2007

oktober (1)
juli (1)
maj (1)
april (1)