tar en vindruva, en smörgås, ett glas vatten. Inget tar bort plåtbiten från magen. Den är kanske 20x20 cm och står på kant. Det har sagts mig att plåtbiten heter ångest men jag undrar. Den står inte hela tiden på kant, faktiskt ligger den platt för det mesta och då märker jag ingenting.  

Öppnar en bok, javars, skönlitteratur, utgiven av W&W, vacker utgåva, översättning från engelska och allt. Läser:

”Simon, du måste ha fått en hemskt stark drink” sa Maria ”Du börjar ta ton. Det är bra”

”Det var en stark drink, och jag skulle vilja ha en likadan till, men sen vill jag tala till punkt och berätta för er vad jag vet och inte vet”

Det var ungefär vad jag hann eller förmådde läsa. Sedan kom det gamla över mig, tomhet, kanske är det ångest. Ångesten för vad? Säg det. Jag vill inte döma. Det satt en författare som skrev en roman, romanen har vunnit gillande världen över, det var 1985, jag läste den omkring 95 och plöjde mig igenom sidorna för att närvara vid upplösningen som nog var lite  spännande. Nu tänker jag mig att läsa den igen, öppnar först lite på måfå och läser förryckta stycken, som den ovan och andra. Allting stinker, finns inget som fångar mig, lockar, kittlar språkkänslan, intellektet. INGET!

Varför är jag upprörd? Jag vet ju att det kryllar av dåliga böcker. Lite tillspetsat kanske, hur i helvete har denna bok fått plats i MIN bokhylla? Då vart den narcissistiska kränkningen avklarad. Men det är något annat som gnager, dels är jag nu lite rädd att läsa gamla favoriter som jag inte läst på länge. Dels är det någon sorts sorg som gnager, en sorg som skulle kunna formuleras så här – boken är skit, ok. Varför behövde det ta så lång tid att komma fram till det. Det kan väl inte vara så att allt är skit, eller?

Det är så lätt att skämta. Men jag har ju bara skämtat ju! Kan det låta efter en svinaktighet. Folk har då inget sinne för humor! My ass! Skämt är alltid elaka. Ja, jag vet, det är att hårdra. Men inte mycket och kanske inte alls. Skämt är den feges sätt att nypa till ostraffat. Mycket kan sägas om Freuds texter i ett perspektiv på över hundra år, emellertid är hans analys av skämtandet evigt aktuell.

Det är också svårare att vara allvarlig oaktat att det verkar som om vi är rädda att uppfattas som patetiska, pinsamma, löjliga om vi är seriösa, allvarliga. Jag menar förstås inte oss på poeter.se ;)

Nödens tid. Grannfrun knackar på och ber om lite bröd till barnen. Nej blir svaret, vi har bara fyra limpor kvar. När nödens tid är över blir skammen en plåga. Att hata blir den enklaste vägen att hantera det dåliga samvetet.

Jag har ett citat i min presentation "Tyskarna kommer aldrig att förlåta judarna för Auschwitz". Citatet tillskrivs en psykoanalytiker Zvi Rex oaktat att denne  verkar vägra existera. Detta förringar inte citatets chockerande, obscena riktighet. Theodor Adorno myntade begreppet sekundär antisemitism och menade med det antisemitism inte trots utan tack vore Auschwitz

Jag har i ett par texter relaterat till tanken genom t.ex. jag förlåter dig för mitt svek

Hur osannolik kan en händelse bli? Egentligen är alla händelser osannolika, ändå händer livet. Grodregnet i Magnolia har oroat sinnen för det logiska, behov av tolkningsbarhet. Filmen kan ledigt ses utan att scenen tolkas, ungefär som att läsa en dikt och bli berörd utan ingående tolkning. Men Magnolia driver idén om det möjliga i ett osannolikt scenario vidare. Svaret är (förstås!) kärlek. Den raserar eller i alla fall kan rasera alla hinder, även osannolikhetens.

Så, vad händer karaktärerna under loppet av 24 timmar i filmen? Alla på något sätt samhöriga. Frank försonas med sin döende far Jason. Linda kan äntligen sörja sin försummade kärlek. Claudia och Jim finner varandra trots eller tack vore respektives armod. Donnie får till sist sinnesro.

Och hur sannolikt är detta? ...? Ja, just det, lika sannolikt som att miljoner grodor faller från himmelen. Men det gör de. Ungefär som när den ena osannolikheten neutraliseras med en annan till ett tillstånd av kosmisk rättvisa