Kapitel 44

"Hur var begravningen" Han satte sig mittemot henne vid deras vanliga bord. Hon lät blicken vandra över den demolerade restaurangen. Hur kunde han sitta där och bry sig om hur hon mådde efter begravningen när hela hans liv var mosat och slaget i bitar?
"Oh skum, sorglig, hemsk, vacker, tragisk... du vet så där som begravningar är"
Hennes händer vilade plötsligt i hans.

"Har du varit på många begravningar?"
Hon hade varit på två, sin pappas och Marias. Två begravningar som på inget vis påminde om varandra.
"Min pappa dog när jag var 15 år"
"Ajdå" Hans fingrar smekte hennes handled, precis där pulsen darrade till.
"Du då"
"Min pappa dog då jag var 14" Deras ögon möttes. Sedan första gången de setts hade något hos den andre lockat och slitit, var det att dom delade en så stor förlust?
"Hur var hans begravning?"  Kastors fingrar stannade upp ett par sekunder. Han blick blev under en kort stund alldeles grumlig. Han harklade sig.
"Det var ingen begravning"
"Oh förlåt... dödades han i kriget?" Sandra ångrade att hon ens frågat. Smärtan i Kastors ögon brände hål i hennes hjärta. När han öppnade munnen för att svara knackade någon hårt på dörren. Kastor skyndade för att öppna. Sandra hörde hur han pratade och sedan släppte han in den som väntade. De som väntade Sandra häpnade över att se Kyrkoherden, Polisen som misshandlat Kastor och den andre polissnubben plus ett par killar för henne helt obekanta.
"Sandra" Kastors röst lät grötig
"De är här för att hjälpa mig städa upp" Deras ögon möttes och hans ansikte sprack upp i ett av de där sällsynta leenden som hon kommit sig älska.
"Även han den där?" Hon pekade mot Wicke som generat tittade runt lokalen.
"Ja... Sverige är ett fantastiskt land" Hon visste inte om hon ville hålla med honom.
Det tog dem bara en timme att sortera vad som gick fixa och vad som kunde åka direkt på tippen. Ett par av de okända killarna försvann in i köket och donade. Det visade sig vara bröder till polisen Niklas. Ett par timmar senare dök några fruar upp och snart doftade hela restaurangen såpa blandat med målarfärg. Sandra stirrade misstroget på hela situationen. Kastor var överlycklig och de andra såg något skamsna ut.
"Jag vet att du helst skulle vilja se mig dingla" Hon vände sig om och mötte Wicke med blicken. Han såg besvärad ut.
"Men jag har pratat med Kastor, bett om ursäkt... han sa att han inte skulle anmäla mig, vilket ger mig en chans inom mitt yrke. Jag ska gå i terapi och är ledig från jobbet i 6 månader medan jag ska lära mig behärska min ilska" Han pratade, hon lyssnade när han var klar kunde hon bara nicka, vilket verkade vara nog för honom. Ett matt leende och en klapp på axeln sen försvann mot en omålad vägg.

När klockan närmade sig midnatt stökade man ihop. Sören kom fram till Sandra och gav henne en kram.
"Jag skäms så för att jag misstänkte honom, men jag våndas så att det inte finns någon att skylla på, jag liksom saknar någon att hata"
"Jag förstår, tror jag..."
"Viktoria har legat till sängs sen efter begravningen, jag stod inte ut i tystnaden så jag tänkte gå hit och göra lite nytta, jag hörde han var utskriven så jag tänkte att han säkert ville börja om med grillen så snart som möjligt"
"Tack Sören, jag tror det betyder mycket för honom"
"Du kan komma och bo hos oss om du vill, vi har ett gäst rum och hotellet måste blivit dyrt i alla dessa dagar"
"Eh jag vet inte... jag ska nog..."
"Det kanske är bäst Sandra - jag har ingen bra extra säng" Kastor stod alldeles bakom henne och honom hoppade upp i luften av  hans röst så nära hennes öra.
"Oh.. kanske..."
Hon såg Kastor försvinna mot köket för att hämta några kalla öl till alla som hjälpt till. Ville han bli av med henne? Henne och alla  hennes frågor?
"Ja... om  du tror det går bra för min syster"